Gryning

Till Miranda

Solen går upp över hustaken, ler sömnigt genom trädgrenar och glittrar försiktigt över smältande istappar.

Så börjar världen ljusna. I kärlek, förlåtelse, förståelse, viss mognad, nyfikenhet, beundran, entusiasm och att släppa taget.

Jag tittar lite på mig själv och undrar om jag har växt, struntar sen i det och ser framtiden an med tillförsikt. Lite mindre rädd, lite mera kärleksfull, ganska förvirrad fortfarande men saker som gjort ont gör inte ont längre och mycket handlar om tillit och att släppa taget.

Natt

Ont gör det nu. Många saker. Många saker gör väldigt ont just nu. Det är som mörkast innan gryningen, sa någon. Det är natt nu, några timmar efter midnatt…

Barbiedockor

Igår blev äntligen 1700-talsperuken jag jobbat på de senaste veckorna klar. Karaktären jag valt till vilken peruken skulle höra till var Mariane i Molières ”Tartuffe”. Hon är kär i en man och riskerar att bli bortgift med en slusk, hon är vän, vek, en aningens mesig, ung och romantisk. För att gestalta detta valde jag ett ljuvt, mjukt uttryck och pastelliga blommor, gula för vekheten, rosa för det barnsliga hjärtat och ljusblåa för att de passade ihop med de andra Resultatet: En tvättäkta barbiedocka. En 5-årings drömprinsesshår. Frågan jag ställer mig är: Varför älskar små flickor detta väna, romantiska uttryck? Är det för att det finns något av dem själva i det, eller är det för att samhället projicerar den bilden på dem? Varför tycker vi i det här samhället att det är något fel med rosa och gult, så fel att pojkar förvägras färgerna? Och varför anses prinsessformen så löjlig? Ligger det i färgerna eller i att det är den lilla flickan i var och en av oss som tycker så mycket om den? Den lilla, fria, oskuldsfullt kärleksfulla, oändligt kreativa, feminina aspekten i oss, är det hon som är förtrycket eller är det vi som förtrycker henne?

Svadhistana

I början av min tantrakurs berättade lärarna för mig att när vi börjar göra våra övningar kommer det sätta igång energier som även kommer visa våra mörkare sidor, som dessförinnan kanske varit undanträngda eller dolda bakom annat krafs.

Under muladharaövningarna blev jag mörkrädd och  fick se att jag har problem med att ta tag i saker och ting. Ligger fortfarande efter mitt eget schema efter de veckorna men jag får nog ihop det till slut. Nu är vi inne på svadhistana, sakralchakrat. Och jag börjar det hela med att må skit och tycka att mitt liv inte har någon mening och jag lyckas på något vis göra mig såpass osams med mina två bästa och äldsta vänner att det känns som att de gått från att älska till att hata mig. Och min lilla last, mycket lilla för den är väl ganska betydelselös egentligen har gett sig tillkänna igen, trodde ännu en gång att jag kommit över min affektion för slemmiga playertyper, men nejdå. Med svadhistana i rörelse är det väl dags att fejsa det och se efter vad det egentligen är för något.
Svadhistana chakrat styr över sex, vatten, njutningssökande, relationer och relateranden, känslor, inre reflekterande av yttre omständigheter osv.

Det känns som tornet i tarot. Alla gamla ohållbara strukturer måste rasa för att något nytt och strabilare ska byggas fram.

Positivt är iaf att min intuition börjar bli starkare och jag har märkt en viss klarhet i uppfattningen om mig själv. Och även om det är jobbigt så är det intressant att så mycket kan hända på det psykiska planet och även i yttre omständigheter som det inte känns som att man riktigt rår över pga att man ställer kroppen i några positioner en stund om dagen.

Och rebellen som jag pratade om tidigare. Han är här nu och han är vaken och jag tror inte att det finns så mycket jag kan göra för att stoppa honom nu… Jag ska fram, den sanna delen av mig, även den som är jobbig och plågsam och alla onaturliga beteendemönster jag dragit på mig genom åren läggs i det kritiska dagsljuset. För att annars kan jag inte utvecklas till min fulla potential och det är dags nu.

En ängel besökte oss

På Lucianatten i den mörkaste vintern flög hon ner från himlen och in i våra hjärtan. I den mörkaste tiden spred hon ljus och kärlek i våra liv. Och hon visade oss vad villkorslös kärlek var. Hon älskade och ingen kunde stå emot hennes kärlek. Med sitt milda sätt tämjde hon de räddaste. Under ensamma kvällar satt hon på våra axlar och spred värme och ljus. Många ord kan skrivas om meningslösa stunder som blev meningsfulla när hon var med. Många var de som fick träffa henne och hon lämnade ingen oberörd. Så en blåsig novembereftermiddag bestämde hon sig för att lämna sin kropp och flög tillbaka till himlen.
Vi ska minnas dig med glädje som det ljus i mörkret du var!

Om inre vetande och rädslor

Det händer ibland, väldigt sällan nuförtiden förstås, att jag jagar upp mig själv och blir riktigt rädd. För demoner, inkäktare eller omkringstrykande massmördare. När jag var tonåring lärde jag mig att hantera den rädslan genom att slå en cirkel av ljus runt mig och kalla på mina egna skyddsandar. Och när jag har tvivlat på deras existens har min logik ändå vunnit i och med att jag kunnat säga mig själv att om de r overkliga så är definivt också alla demoner det och i den tryggheten har jag funnit lugn och harmoni igen.

På min tantrayoga håller vi på med muladhara chakrat eller rotckakrat som man också kallar det. Det är det chakra som  styr över vår överlevnad och självklart vilar alla våra rädslor gällande livet och kroppen där. Det började med första veckan att jag kände mig väldigt aggressiv och jag reflekterade lite över vart all ilska kom ifrån och hur svårt det var att bibehålla mitt lugn och den harmoni jag känt så mycket dagarna innan. Sen dök paranojan upp. Hade mardrömmar och en rädsla för mörkret som jag inte upplevt på år och dagar. Vågade knappt gå runt i lägenheten och dubbelkollade x antal gånger att dörren var låst. Effekterna av att väcka blockerade energier i rotchakrat – obefogad rädsla, mardrömmar och aggressivitet. Jahapp, där fick det sig en förklaring då… Och hur löser man det då? Genom att fortsätta med samma asana-s (yogaställningar) som väckt skiten och att affirmera trygghet så klart!

Den tonåriga Josefine var inte så dum hon… Jag hittade en gammal dagbok från åttan, så mycket vishet som gömde sig där, inte så mycket konkret handlande efter den visheten, men vetskapen fanns där redan då. Och Hanna sa det så bra för ett tag sen. ”Du litar så mycket på alla andra men innerst inne vet du redan allt, du måste börja lita på dig själv!” Och ja, så är det nog. I mitt hjärta bor all sanning, det vet jag ju, jag har bara glömt bort det.

Harmonisk dag

Att vara passionerad öppnar upp hjärtat.
Så mycket kunskap det finns att hämta, så mycket som är intressant och i finnandet av det som är intressant öppnar det upp suget att veta mer om det som ligger i periferin också.
Och entusiasmen öppnar hjärtat för kärlek och glädje och överflöd som man vill sprida runt sig som gåvor, som frön. En harmoni har infunnit sig och en enorm tacksamhet.

Tack för alla dörrar som öppnas, alla underbara människor jag får möta på min färd genom livet och tack så hemskt mycket för internet!

Hjärnsnurr

Snurr snurr snurr.. Varför gick jag fel där? Och varför såg han ut som honom? Är han här? Borde jag göra något nu? Vad känner han? Vad känner jag? Vad är meningen? Vad är meningen med livet? Finns det ett rätt sätt? Finns det en mening? Vem är jag? Vad vill jag? Och spelar det någon roll egentligen? Vad är klart? Vad är drömmar? Vad är tankar? Vad håller jag på med?

Ibland är allting kristallklart eller åtminstone kärleksfullt och tålmodigt väntande på klarhet. Och ibland så lägger sig huvudet i… Dimmor mina vänner, de har vi pratat om förr…

När tanken tystnar får hjärtat tala.

Hösthimmel

Jag tror att jag för första gången på väääldigt länge är kär utan att vara olycklig. Och detta trots att jag inte har någon aning om vad föremålet för min affektion känner för mig eller om det ens är det minsta möjligt att vi kan vara tillsammans i slutändan.

Men jag antar att universum lärt mig att det inte handlar om någon annans känslor, utan om mina.
Utanför fönstret går solen ner över höströda löv och färgar himlen i de mest romantiska färger. Älvan på min ena axel dansar, skrattar, sjunger och ler och på den andra sitter  fågeln och gosar kärleksfullt mot min kind.
Det är en bra kväll.

Ok jag erkänner…

Att jag tycker om dig. Att jag älskar din lekfullhet, ditt allvar, ditt djup, ditt leende, dina ögon, ditt fåniga skratt, dina matvanor, haha, ditt sätt att leva. Att jag fascineras av ditt sagoväsen. Att jag beundrar din lättsamma attityd. Att jag tycker om din vilda spontanitet. Att jag förtrollas av ditt trummande och att din röst får min kropp att pirra och mitt kattjag att spinna.