Jag höll ju faktiskt på med något

Livsglädje, egensinnighet och kraft!

Självrespekt

Hur kunde jag tillåta dig behandla mig så?

Jag såg det inte, rädd.

Och nu, att se det, att acceptera det.
Jag var rädd, rädd för dig, för att du skulle såra mig, för att jag inte skulle räcka till. Och i den rädslan lät jag dig på sätt och vis köra med mig. Jag ångrar inte våra nätter, men jag känner mig ryggradslös. Och den känslan är riktigt jobbig att titta på.
Hur accepterar jag den svagheten?
Hur förlåter jag mig själv?
Och hur får jag tillbaka min ryggrad?

Å universum, ge mig tillbaka min självrespekt!

Jag har världens bästa vänner!

Ville bara säga det. Stöttande, lyssnande, älskande.

Jag älskar er!

En stadsfjolla och en skogsnisse

Vad är det som händer? Alla hjärnspöken ska tydligen tas tag i nu.

Du är smartare än jag. Du försöker stänga av. Du lyckas och det gör ont, men du har väl rätt antar jag. Jag borde väl också se mig om efter bromsen och den där off-knappen.

Och så undrar jag vart omprogrameringsskivan är nånstans. Den som kanske kan lära mig att dra till mig lika fina människor som du, fast närmre. Den som kan ställa om min radar, så att den inte skriker, smärta, sorg och längtan utan lycka, kärlek och närhet.

Tack för att du inte tillåter mig och förlåt för att jag försöker sno ditt hjärta och springa…

Huvudbry

Min största livsläxa är att stiga ur mitt huvud. Etthundra och en surrande röster som hindrar mig från att se klart och höra hjärtats röst.

Symboliskt: Igår gick jag på tunnelbanan och åkte åt fel håll. Bakåt istället för framåt. För att jag var fast i hjärnans karuseller.

Hallå! Rädda mig från mig! Jag vet inte hur jag ska gå framåt för mitt huvud vill kontrollera mina steg.

I want to break free

Det pirrar i kroppen. Jag börjar förstå det som jag egentligen alltid vetat men glömt bort. Det handlar om glädje, spontanitet, gränslöshet, att inte göra som alla andra. Någonstans djupt inom mig börjar något spira. Min egen vilja, mina drömmar börjar ta form. Form utanför formen.

En sovande rebell är väckt. Men han har precis börjat kisa med ögonen mot solen, full av livsglädje, egensinnighet och kraft. Jag tror han tänker sträcka på sig lite, gona sig och mysa lite i solen innan han börjar agera…

Fröken borde sitter fortfarande på mina axlar och försöker vrida mitt huvud någonstans utan att hon vet vart. Men jorden under skakar, mullrar lite, hon tittar runt sig lite oroligt, letar efter lockbeten.

I kroppen pulserar blodet, energi, ljus. Det strålar ut från mina händer. Jag vet. Och jag vet att jag inte behöver veta det jag inte vet. Men jag tillåter mig känna det jag känner, försöker se vad det är jag vill, inte vad jag tror att jag vill eller vad andra vill att jag vill. Vad är vilja, vad är motstånd, vad är rädsla?

Att lyssna till mig och till livet, som talar i symboler till mig och ju mer jag lyssnar desto tydligare talar rösten i mitt hjärta.

Ledorden just nu är: Lekfullhet, egensinnighet, glädje, vilja, spontanitet, gränslöshet, att lyssna inåt och utåt.

Att jaga och att välja

Egentligen är det enkelt.

Din uppgift är att jaga, min uppgift är att välja.

Kan det bli rätt så? Kan vi stå ut med det?

humlor och öppna grindar

Jag såg en lustig sak häromdagen. En liten grupp människor, vuxna och barn skulle passera spärren vid Mariatorget. Sl-gubben öppnade grinden och höll upp den åt dem så att det skulle gå snabbare och smidigare för dem att passera. Men de förstod inte att de kunde gå förbi honom. När han sa “Ni kan gå här!” Trodde de att han menade de låsta spärrarna bakom honom. Kunde verkligen det vara så enkelt? Kunde verkligen den öppna grinden bara passeras? Nej det måste vara något svårare, han säger “kom här” Kan det verkligen vara till oss? Ja, men han måste mena här på det svåra stället.

Varför tror vi alltid att det måste vara svårt? Krångligt? Så till den milda grad att vi inte ser de öppna dörrarna. Och när vi ser dem, kan de verkligen vara till för oss?

Hanna sa “Är det lätt så är det rätt, är det rätt så är det lätt.” Grinden är öppen! För dig! JA! Tro på det!

Idag såg jag en humla. Jag älskar humlor, hon vet inte att hon egentligen inte kan flyga så hon gör det ändå. Och när någon påpekar det åt henne fnyser hon och säger: “Inte det?! Vad är det då jag gör?”

De enda begränsningarna som finns befinner sig i mitt eget huvud…..

Trädgårdsmästare

Vilken vacker symbolik! Han skapar genom att ge tillbaka. Vad fint!

Det kanske börjar gå åt rätt håll nu….

En man i natten

 I natt vaknade jag av en känsla att någon betraktade mig. Jag slog upp ögonen och i mörkret rakt framför mig stod en man med långt hår. Jag stirrade på honom och han löstes upp och försvann. Mitt hjärta bultade hårt och snabbt, jag kände mig förföljd, jagad, det kändes som att någon fortfarande fanns kvar i lägenheten, eller skulle ta sig in hit. Det kändes varnande och det tog en stund innan jag hade ro att somna om.

Var det någon här hos mig i natt? Eller var det ett tecken för något?