Jag gråter

Det.bara.försvann….
2 timmar tog det nästan..
Och det bara försvann…
Tankarna finns väl ändå kvar nånstans.. hoppas jag

Mitt snurr snurr har förvandlats till ett snyft snyft

Smilgropar å sånt

Filosofikursen har startat och de senaste dagarna har präglats mycket av djupa tankar och insikter. Men idag orkar inte huvudet med svindlande tankegångar utan genomsyras mest av kroppens begär. Ägglossning. Söta pojkar blir ännu sötare och farliga blickar blir ännu farligare. Och fåniga, flirtiga Finet blir om möjligt ännu fånigare.

Och trots att jag egentligen har väldigt dålig erfarenhet av de där farliga blickarna var denna söta pojke en som jag hoppas jag får se igen. För han hade söta smilgropar och han fick det liksom att pirra till på de där speciella ställena och det var rätt länge sen jag kände så….

Naken

Kan man väl säga.

Jag blev sjuk, redan i onsdags natt, utmattad av kvällens skådespeleri. Och tillfrisknade igår när insikten lagt sig på plats och omvandlats till handling. Att släppa masken. För de enda stunder jag orkar vara sårbar är när jag är sjuk. De enda stunder jag mjuknar upp litegrann. Igår släppte jag mina masker och tillät mig bara vara. Det kanske inte märktes så stor skillnad annat än att jag var lite lugnare än vanligt. Men det kändes en stor skillnad.

Jag orkar inte låtsas som ingenting, jag tänker inte låtsas som ingenting. Det handlar om att följa mitt hjärta nu, låta mitt hjärta öppna upp och hela. Oavsett inför vilka ögon detta måste ske. Även om de förstår vad jag egentligen känner. Så att jag så småningom kan släppa taget och det kan kännas naturligt för oss alla. Och så att jag kan öppna upp mig för ny kärlek. Släppa in istället för att skrämma bort nästa person som tilltalar mig.

Och det konstiga är att det känns inte ens läskigt, det känns skönt. Befriande. Naken. Fri…

Tunga masker

Han är den värsta sortens player. En sån som inte bara vill ha din kropp, han vill ha ditt hjärta också. Och han vill behålla det, trots att han inte har någon användning för det. Och han har krokat tag i en liten del av det och håller det kvar, trots att han inte alls förtjänar det.

Eller är han? Ny tanke. Varje gång jag träffar honom sätter jag upp en vägg av tankeanalys. Jag kan inte slappna av och bara vara. Analyserar mig, honom, henne. Rädd för att visa mig sårbar. Rädd för att agera på mina känslor och göra nåt dumt, förlora mitt rykte. Tassar på tå för att hon inte ska tro att jag flirtar med honom. För sån är ju inte jag herregud. Undviker honom, för att slippa den jobbiga känslan som uppstår, för att han inte ska tro något. Som att jag fortfarande skulle ha känslor för honom hmpf. Käck och glad och trevlig och robot. Hela min sköld sätts upp. På samma sätt som när jag träffar någon som tilltalar mig. För att slippa bli blyg och generad sätter jag på mig masken Josefine. Den charmiga, glada, inte-rädd-för-att-säga-vad-hon-tycker-även-om-det-är-en-komplimang personen. Med skämtsam självsäker distans. Autopiloten. Rädd för att visa mig sårbar.
Det är därför det blir så jobbigt att träffa honom. Och henne. Jag balanserar en tung mask och den går inte på autopilot, den styrs av ett stort tankemaskineri som inte vill göra minsta tabbe. För jag vägrar vara svag här. Nej jag vill vara stark och kärleksfull, omtyckt och respekterad av alla.

Och det viktiga här är inte hans beteende utan mitt antar jag…

Jag har köpt en gitarr

Å jag övar å övar å övar och har inte så mycket att öva på så mina sambosar är nog rätt så trötta på att höra ”everybody hurts” om och om igen. Men jag tycker om det… Det är meditativt. Jag tycker om känslan i mina fingertoppar. Och jag tror faktiskt att jag blir lite smartare av det. Det känns som att det länkar ihop det intuitiva och inkännande med det logiska hos mig.

Och det är ändå väldigt tröstande att spela ”everybody hurts” Där mollackordet drar fram smärtan och durackorden läker den. Gammal smärta. Som fortfarande gör ont i ett litet hörn i hjärtat. Gamla satar som hjärtat har svårt att släppa taget om som ligger där och gnager.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att släppa dem. Jag vet att det är för att jag aldrig hann tröttna på dem, hann se vad det kunde ha blivit. Men kan jag inte bara acceptera det? Det finns så många frågor kvar. Kämpade jag tillräckligt hårt? Var jag för stolt? Var jag för öppen med mina känslor? Skrämde jag dem? Om han lär sig hur man kysser ordentligt skulle vi kunna hitta tillbaka till varann ? Jag har insett nu i efterhand att han och jag egentligen inte passade så bra ihop och att han egentligen är alldeles för destruktiv och att han kysser förjävligt illa. Men när han infinner sig på alla platser jag skulle vilja vara börjar jag undra över ödet igen och när han är vänlig mot mig, väcks något till liv igen och varje gång jag träffar honom öppnar han upp något som, trots att han kysser så illa, får mig att förälska mig (i någon ny sate) igen och igen. De har gett mig ärr. Ärr som värker stilla timmar och föder frågor som inte fått svar.

Och min gitarr slår an strängar som inte besvarar några frågor, men lugnar.
Everybody hurts…. (Em, A Fan ont gör det fortfarande) Sometimes (D Men det går över)
Pling!