Naken

Kan man väl säga.

Jag blev sjuk, redan i onsdags natt, utmattad av kvällens skådespeleri. Och tillfrisknade igår när insikten lagt sig på plats och omvandlats till handling. Att släppa masken. För de enda stunder jag orkar vara sårbar är när jag är sjuk. De enda stunder jag mjuknar upp litegrann. Igår släppte jag mina masker och tillät mig bara vara. Det kanske inte märktes så stor skillnad annat än att jag var lite lugnare än vanligt. Men det kändes en stor skillnad.

Jag orkar inte låtsas som ingenting, jag tänker inte låtsas som ingenting. Det handlar om att följa mitt hjärta nu, låta mitt hjärta öppna upp och hela. Oavsett inför vilka ögon detta måste ske. Även om de förstår vad jag egentligen känner. Så att jag så småningom kan släppa taget och det kan kännas naturligt för oss alla. Och så att jag kan öppna upp mig för ny kärlek. Släppa in istället för att skrämma bort nästa person som tilltalar mig.

Och det konstiga är att det känns inte ens läskigt, det känns skönt. Befriande. Naken. Fri…