Katter och kråkor

Har hittat en ny härlig blogg  Kolla in emofågeln. Så söt.. Duktigt tecknare och en fin liten story på det. Läs den gärna baklänges, det gjorde jag till en början..

Påminner mig mycket om hur jag tecknade som liten. Jag ritade alltid berättelser, skrev inte, eller bara ibland.. men det blev aldrig lika levande som när pennan hade sitt eget liv. Jag hade massor av karaktärer, älvor, konståkare, maffiafeminister, ultimate fighting tjejer, fotbollstjejer och skådespelare, skådespelare som var karaktärer som blev andra karaktärer i tecknandet. Var aldrig speciellt bra på att rita grabbar, de såg alltid så feminina ut… Och jag hade människodjur jag med. Fast mina främsta karaktärer var katter. Människokatter med frisyrer och olika klädstilar. Trendiga katter.

Det trista är att jag la av med berättartecknandet under/efter gymnasiet. Fick väl för mig att det var lite nördigt eller så försvann min fantasi.. Jag har aldrig lyckats hitta tillbaka till det igen. Men katterna har fått hänga med ibland. När jag tecknat outfits som jag velat komponera ihop.. Lustiga egenheter man har egentligen..

 Att teckna är en frihet, en möjlighet att ha det du inte har, för att få drömmar att utrycka sig och för att leka med fantasin. Hmm.. Jag tror jag ska börja teckna lite mera igen. Vem vet… kanske det dyker upp en liten katt i bloggen så småningom….

Till min vän

Ibland vill huvudet inte se det som hjärtat vet och då tar hjärtat sig nya vägar för att slå sig ur huvudets barrikader.

Jag vet, för så gör mitt hjärta också ibland..

Stök i sinnet

Vet inte om jag vill skriva något egentligen…

Några känslor och tankar slåss i min kropp, fast ganska tyst. Det är inget gapande och skrikande. Inte så mycket hårda tag heller, men lite buffande och bökande, lite knuffande och stökande..

Jag trivs, det var något jag behövde.. Jag tycker inte om situationen jag är i nu.. Jag ville, men jag ville inte. Det spelar allt och ingen roll alls. Mera levande och lite mera död. Hade han varit någon annan hade jag bubblat över i hela kroppen oavsett hur bra eller dåligt det var. Hade han varit någon annan annan hade det inneburit ångest. Det spelar all roll i världen och egentligen ingen roll alls.. Hans roll hade lika gärna kunnat vara någon annans och i och med att den var just hans, spelar den ingen roll alls.. egentligen. Inga konsekvenser, jo… Kanske lite, kroppslig tillfredställelse och besvikelse. Ånger? Nä, verkligen inte.. Annars? Troligen inte det heller…

Buff buff, bök bök.
Knuff knuff, stök stök

MISC

Jag skulle ju plugga jue!

Men ne, koncentrationsförmågan flög åt fanders…

Jag har upptäckt att killen som håller i våra små gruppövningar nog har misc med mig. Vad är då det? Jo det ska jag nu definiera för er. Och för det jag nu kommer hävda åberopar jag auktoriteten Johanna som i sina biologistudier fick lära sig att vi tänder på vissa människor för att deras immunsystem är motsatta våra egna så att om vi skulle få barn ihop skulle dessa barn få en bra blandning av immunsystem och då bli starkare. Detta medför att man ibland kan till synes helt utan anledning bli lite smått intresserad av någon som i vanliga fall inte är ens typ. Attraherad av någon pga nåt så primitivt att vi luktar på varandra och instinktivt känner igen att vi skulle få starka barn ihop oberoende av hur den personen passar in på ens preferensramar för hur man vill att den man är attraherad av ska vara, se ut, bete sig. Och denna attraktion är alltid ömsesidig. Detta insåg jag och mina vänninor som alla råkat ut för detta behöver självklart ett namn, och eftersom det är ett ömsesidigt konspirerande från våra immunsystem blev det MISC Mutual ImmuneSystem Conspiracy.

Han är en helt vanlig kille, lite tillbakadragen, inga charmiga, farliga blickar. Men i ägglossningstillstånd vill jag hångla upp honom ändå. Inga pirrningar, inget som finns utan hans närvaro, bara där, bara då. Inget jag planerar att göra något åt, men skulle chansen dyka upp så……

Ne.. plugga var d ju!

Inget nytt på himlen

Men massor i själ och hjärta…

Jag och Mir spådde lite i söndags. Kärlek är ju ett alltid lika intressant tema. Jag kände mycket väl igen korten, de har en tendens att dyka upp i mina kärleksläggningar. Ändå tror jag att jag aldrig förstått dem så bra som nu. Eller förstått varje gång men inte riktigt velat veta vad som krävs av mig. För modet är essentiellt och jag känner mig inte speciellt modig. Min mask som jag måste släppa, mitt hölje för ögonen som måste falla, och våga se igen och våga bli sedd. Och våga lita till att som jag själv alltid säger ”Folk kan ta ansvar för sin egen besvikelse”. För att lära mig var balansen ligger, för att lära mig hur mycket jag kan ge av mig själv och vart gränserna går. För att lära mig en lektion så tung och livslång att jag helst nästan låter bli.
Mod var det Fin….

Mod!

Stolthet vs Mod

Jag satte mitt mod på prov och min stolthet på spel och addade honom på facebook.. Hjärtat lekte bergochdalbana, adrenalinet pumpade. Vad har jag gjort nu då? Tänk om jag råkat adda fel person? Tänk om det inte alls var han? Tänk om han inte svarar? Tänk om han inte svarar och dyker upp igen på filosofin?

Min stolthet är alltsomoftast min svaghet…. Och den är egentligen inget annat än egots rädsla för att bli avvisad. Rädslan för att bli avvisad som så ofta håller en borta från att visa någon att den är speciell för en. Och när rädslan står i vägen för kärlek och kärleksfullhet, är den så mycket att ha då? Är stoltheten så viktig då?

Och nu väntar jag på svaret. Stoltheten är kastad. Men oavsett vad som händer är jag rätt stolt ändå. Jag tog risken att bli avvisad. Sårbar men stark. Jag visade. Jag vågade.