Jag gillar inte meningslöshet

Jag är den värsta sortens player. Jag vill inte bara ha din kropp, jag vill ha ditt hjärta också…

En sån tur att jag inte är en särskilt bra player..

Cykler, dessa cykler…

Det går över, det är det som är så skönt. Men man hamnar ju där när man inte kommit hem på länge, när själshuden börjar flagna, för att man inte tillåtit sig att komma hem, inte tillåtit sig att dyka ner i sin själsliga ocean. När man inte lyssnar på ropet inifrån. När yttre aktiviteter och andra människors behov har fått gå före ens egna. Hade jag inte kommit ifrån det där? Tydligen inte. Hur kunde jag glömma? En liten time-out, ett litet dopp i oceanen, som läkt de värsta skadorna och får mig att orka lite till. Men det är dags att komma hem nu. På riktigt.

 

Tjocka dimmor

Livet hänger över mig som ett stort tungt Borde. Ett borde som hindrar mig från att hänge mig. Hinder hänger, hän-ger…

Sommaren är precis kommen, inte några stormsteg direkt, men solen visar sitt vackra ansikte alltoftare och värmer en aning i de isande vindarna.. Svårt att veta hur man ska klä sig, för det blir antingen för varmt eller för kallt eller både och. Och aldrig förr har hösten varit så närvarande i mitt sinne, hindrar mig från att leva i nuet, i sommarförväntan.

Något höll på att hända.. Något stort, viktigt, livsviktigt, en karmaprocess som var i antågande..
Men helt plötsligt släppte det, det ickeexisterande tog min uppmärksamhet i anspråk. Eller snarare la en slöja över mina ögon. För hur kan man vara fokuserad på något som inte finns? Jag letar i dimmor efter något jag inte vet om än. Varför kan jag inte bara släppa och bara vara? Längtan. Jag är inte där jag vill vara, men jag vet inte var jag vill vara, kan jag någonsin bli nöjd så? Om jag vet vad jag inte vill borde det väl inte vara så svårt att fundera ut vad jag vill, även fast jag inte vet exakt…. Eller? Och eftersom jag inte vet, är väl ändå det bästa att söka mig bort från det jag inte vill, göra något annat ett tag och förhoppningsvis kanske jag snubblar över det?

Det känns som att jag går igenom tjocka dimmor, verkligheten är ett töcken, den känns avlägsen, drömmen kunde var lika verklig. Jag är så långt utanför mig själv och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Åker hem på fredag.. Det behövs… Kanske är det det enda som behövs… Att komma hem? Jag längtar, längtar bort, längtar hem. Längtar efter mig, mina känslor, min kreativitet och verklighet…

Stockholm i mitt hjärta

Ska jag åka hem? Vill jag? Vågar jag? Vågar jag stanna?

Ska jag gå den här konstskolan?

Det börjar kännas mer och mer rätt.. Men förra årets missar har gjort mig förtvivlat rädd för att göra ett misstag… Men kan det verkligen bli ett misstag att åka hem? Hela världen ligger ju öppen sen om det skiter sig.. eller?

Hjälp! Jag menar det! Hjälp!

Aggro och astro

Jag känner mig aggressiv idag, ikväll… Saker som jag normalt sett kan vara väldigt förstående med gör mig förbannad idag, fördomar vill bubbla, verbala krig vill härja. Jag vill inte bråka men jag känner mig väldigt bråkig, skulle nån sätta sig upp emot mig så kom an, jag är redo att smula sönder dig! Typ…

När sånt händer utan synbar anledning brukar jag alltid fråga mig vad som står på himlen. Månen står i kvadratur med sig själv… Eller hur man nu säger, men det innebär tydligen lättuppretande. Så nu fastnade jag i astologin värld istället. Den världen fascinerar mig men jag vet inte riktigt vad jag ska tro, kanske just för att den känns så halv.. Så mycket som stämmer, men så mycket som saknas. Den ger inga svar… Ok, så ikväll var jag irriterad, jag kände av att irritationen var av en energi som inte uppstod av någon direkt orsak. Stjärnorna kunde bekräfta detta, men till fullo? Halva svar…

Nej nu blev jag trött, sussa istället…

Ok.. jag ÄR förvirrad

Fan… nu sitter jag här igen, precis som för ett år sen och undrar vart fan jag är på väg.. Visst jag har funnit ett lugn och jag är inte alls lika stressad som då, jag är inte så orolig över att jag faktiskt måste bli något för att jag har konstaterat att jag redan är. Jag är ju hela tiden. Och att fokus på varandet ligger här i nuet, men…. Nu är det ju så att ibland måste man ta viktiga beslut, stora viktiga beslut om vart man ska ta vägen åtminstone det närmsta året. Och så hamnar man igen i frågan om det essentiella. Vad vill jag med livet egentligen? Jag är här och i mitt nuvarande varande är jag förvirrad. Till hösten kommer lägenheten att sägas upp och jag har funderat lite på vad jag ska göra då. Någonstans har jag fått för mig att jag ska syssla med det konstnärliga kreativa, av alla utbildningar jag tittat på är det ingen som skriker tjoho högre än alla andra, samtidigt undrar jag om det inte är för att jag är rädd, rädd för att ta fel beslut igen, och så står jag här och stampar och tar inga beslut alls. För att citera ett ängla kort ”Remember: if you don’t make a decision, that’s the same as deciding that everything shall remain the same”

Konstutbildning här eller i Stockholm? jag vet inte om jag klarar av den staden.. Jag trivs så bra i stämningen här.. Men samtidigt undrar jag om jag bara pausar, om jag sitter här mitt i ingenstans och är mindre meningsfull än vad jag kan vara, för på ett sätt är allt så tomt här. Och mitt kärleksliv… Jag flydde sthlm för att jag var så trött på flirtiga Fin, så trött på allt trassel jag trasslat till, men vad har jag här?? Ingen-ting, flirtiga Fin är borta och kvar är inte ens jag. Inte ett karlaväsen så långt ögat kan nå. Ett stillastående, ett lugn som visserligen inte stressar mig men som gör mig rastlös och otålig. Här är jag inte ens hälften av min fulla potentialitet, men skulle den verkligen bli större av att flytta? Och klarar jag av den stress och press och yta som jag flydde ifrån?

Även om jag hade svaret där… Är det den konstutbildningen jag ska gå? Ska jag sikta på maskörutbildningen istället? Eller musik? Eller filosofi? Språkkunskap? Religionskunskap? Jag vill veta så mycket jag vill kunna så mycket och jag vill kunna vara till nytta. Kunna förmedla också.

Solen skiner över Malmö (ok, inte just nu för nu är det kväll) och får mig att längta till sthlms natur. Vattnen, skogen… ändå känns det som att det är något jag missar om jag flyttar härifrån. Och det ligger inte bara i stämningen och o-stressen här. Jag vill inte säga det som att jag har ett syfte här, men som ett slags kärleksspöke.. Som att jag någonstans tror att det är här min stora kärlek finns. Men jag börjar längta hem. För i mina nostalgiska fantasier skiner solen över stockholm. Och min själ börjar bli rastlös, jag vill röra på mig, veta mer, se mer. Jag vill ut och resa… bo i Paris ett tag, jobba som konstnär.. eller makeupartist… Men vänta! Då behöver jag ju den kunskapen också… Rastlös, förvirrad, otålig och så den där jobbiga känslan… ensam… Fast jag vet inte om jag känner mig ensam för att jag känner att jag inte lever upp till vad jag borde vara eller om det är för att jag faktiskt saknar någon. Jag vet inte om jag gör det eller om jag gör det för att det är det man borde göra, man borde vilja vara två, men inte fan kommer riddaren på den vita hästen dra mig upp ur min rastlöshet, nej, nej.. Ska han dyka upp nu måste han hänga med på den vilda färd jag vill ut i.. Jag tycker inte om att känna mig bunden men jag längtar ändå efter trygghet. Å en väldig massa text men inte känns det som att jag kommit fram till nåt.. usch, jag är fortfarande förvirrad…..