Cykler, dessa cykler…

Det går över, det är det som är så skönt. Men man hamnar ju där när man inte kommit hem på länge, när själshuden börjar flagna, för att man inte tillåtit sig att komma hem, inte tillåtit sig att dyka ner i sin själsliga ocean. När man inte lyssnar på ropet inifrån. När yttre aktiviteter och andra människors behov har fått gå före ens egna. Hade jag inte kommit ifrån det där? Tydligen inte. Hur kunde jag glömma? En liten time-out, ett litet dopp i oceanen, som läkt de värsta skadorna och får mig att orka lite till. Men det är dags att komma hem nu. På riktigt.