Andra delen av dikten

En förförisk vandringsmelodi
drog mig tidigt bort från hemmets kust
Jag är den som bara går förbi
Lägg din hand i min om du har lust
vers 2 Hjalmar Gullberg

Jag är uppvuxen med separerade föräldrar, en vecka hos varje, jag har aldrig haft något rum som var mitt, som var mitt hem. Jag undrar om det är därför jag har en så rastlös själ, som vill röra på sig hela tiden. Längtar hem, längtar bort, längtar till Paris….

I september fyller jag 26… Det här året har gått så fort. Jag behöver inte bestämma mig än, men jag behöver röra på mig.

Paris?

Jag borde packa resväskan. Men istället sitter jag med världens mensvärk och gnyr.

 Jag googlade la louma igår kväll och hamnade på en restaurang i Paris, ja, hur jag än stavade det, drog det mig till franska sidor. Det finns något i mig som ända sen jag var liten har dragits till Frankrike och Paris, alltifrån språket till baskrarna jag alltid bar. Jag romantiserar men jag vet inte vad. Ratatouille, Galliano, Moulin Rouge, det extravaganta, det konstnärliga, det vilda. Min konstnärssjäl vill dit. Varje tanke på vart jag ska efter ett glas vin eller fler har lett mig dit. Min vinsjäl vill dit. Jag måste åka, utan att veta, utan att förstå, följa den vilda röst som kallar.

Nej, packa var det ju… Nu är det Stockholm, Barcelona och södra Frankrike som gäller, två av mina favoritstäder och så ett första besök i mina drömmars land.

La Lloumma

Igår natt plockade jag fram min faery-tarotlek. Korten sa förändring, gå framåt, släpp det förflutna, låt det gamla dö och det nya att träda fram, full fart framåt och tålamod. Förändring står för dörren, det vet jag, det känns ju ganska svårt att missa. Senaste dagarna har jag bläddrat i ”finn din inre kraft” och ”livet med mening” böcker. Snubblade över ”the power of now” i vadagsrummet. Men precis som tarotkorten oavsett om det är änglar, älvor, osho eller thoth, berättar de inget jag inte redan vet, de ger ingen vägledning. Inget utanför mig kan berätta för mig vad det är jag egentligen vill.

Men de ger mig ändå nånting. En påminnelse om vem jag är, en påminnelse om min längtan efter andlig utveckling. Och en påminnelse om att det var längesen jag kände insiktens kraftfulla genomsyrande. De väcker en längtan efter meditation och centralisering. En längtan efter att prata lite med en älva.

Och så i morse satte jag mig ned med faerykorten igen och min egen faeryguide dök upp i läggningen.. typiskt, jag som hade tänkt att göra det lätt för mig och läsa korten innantill, inspireras utan att behöva göra något själv :s ”Jaha” tänkte jag. Och blundade såsom jag gjorde förut för att lyssna efter orden hon gav mig. Till en början förstod jag inte riktigt vad hon sa, Louma, Loumbardia, Loke.. ”Vad vill du? Är det ditt namn?” undrade jag. Hon skrattade, ett klingande skratt. Väldigt vackert, väldigt älvlikt. Rent som ett barns lät det, inte i mina fysiska öron, mer som ett minne. Jag tittade upp och såg, inte med mina fysiska ögon, kalla det det tredje ögat kanske, en späd liten älvfigur som rullade runt bland mina kort och tittade upp på mig med ett spjuveraktigt leende, hon kunde inte sitta still. Helt plötsligt klättrade hon runt på mitt ben och morrade som en hund. Lekfullt. ”Du måste dansa mer!” fnittrade hon och så hoppade hon upp på min axel och viskade något i mitt öra som jag inte kunde uppfatta, det var förmodligen inte meningen heller, det var mer som en sensuell viskning, en lekfull, smått erotisk smekning. Hon skrattade sitt ljuvliga skratt och kurade  ihop sig på min axel och la sig för att sova, med mig förvissad om att där sitter hon på min vänstra axel, närhelst jag behöver henne. Sensuella, lekfulla, med eller utan mening, La Louma, (jag vet inte än om det är hennes namn och om jag känner älvsläktet rätt kan hon nog lika gärna byta imorron om hon hittar nåt annat som låter fint) hon sitter på min axel och påminner mig om glittret i mina ögon och om vem jag egentligen är. Och att det är väldigt trevligt att prata med en älva.

Förhållandefobiker?

Men shit kvinna! Att du inte tänkt på det förut…. Jag pratar om mönster, förhållande mönster, grabbmönster. Ni vet det där lilla tecknet på att man inte förändras utan faller in i samma fälla gång på gång. Jag funtar ganska ofta på mina egna mönster och hur jag kan göra för att bryta dem, iaf de som är destruktiva. Jag har haft faser då jag bara dragits till korkade opålitliga killar, det bröt jag genom ett år och lite mer i celibat, och just när varenda karl var utstädad ur hjärtat och livet föll jag pladask för en smart opåltlig karl vars hjärta verkligen skulle behöva en grov utrensning. Ett steg på väg iaf. Men… det är inte riktigt allt.

Tre gånger i mitt liv kan jag nog säga att jag varit riktigt kär. Huvudlöst, bubblande, lyckligt, smärtsamt. Passionerat kär. Första gången när jag var 18. Gio, italienare, han bodde i italien och trodde inte på långdistansförhållanden. Inte jag heller för den delen. Vi njöt av det vi hade, begrät det när jag åkte hem, livet gick vidare och vi är fortfarande vänner. Andra gången var jag 22, också den här gången i en italienare. Marco. Jag skulle plugga italienska i 4 månader i florens, träffade honom redan andra dan, föll pladask och inom två veckor var mitt hjärta krossat. Hade nog aldrig anat att det kunde göra så ont. Tredje gången var jag 25, en svensk, Jonas, ja han den smarta opålitliga karln med stökigt hjärta. Men även här var italien med och spökade i bilden, jag var på väg dit.

Det som förvånar mig att jag inte tänkt på förut är ju mitt uppenbara mönster. Nej jag snackar inte det uppenbara italienspöket. De enda gångerna jag blivit kär är när jag varit på väg någon annanstans, när jag efter ett tag kunnat lägga Europa emellan oss, om jag ville. Ingen lever upp till mina ideal, men att leva i en drömvärld ett tag är inga problem. Kär har jag bara blivit, vågat bli, kunnat bli, när historien haft ett synligt slut. Nu drömmer vi ett tag så kan vi fejsa verkligheten någon annan gång. Olyckligtvis, för mig, har de alla sett igenom illusionen. Lämnat min dröm krossad. Lämnat mig i tårar.

Men det är egentligen lite samma sak som min dragning till opålitliga karlar. Förut trodde jag att det var för den ultimata bekräftelsen. Men det handlar egentligen inte om något annat än min egen rädsla för förhållanden. Jag är rädd för att jag ger så mycket av mig själv, jag är rädd för att ett förhållande ska sluka mig. Jag tror inte på förbindelser av det slaget.

Lägg din  hand i min om du har lust
jag är inte den som stannar kvar
att ur kärleken suga märg och must
jag är en som kommer och en som far
vers 1 Hjalmar Gullberg

Så om jag nu skulle bryta detta mönster. Visst kan jag älska någon som inte lever upp till mina ideal, men kan jag förälska mig i denna? Och kan jag förälska mig trots min rädsla för att vara två? Vågar jag vara två? Kan jag förälska mig och behålla min frihet? Är jag stark nog att behålla det som är mitt? Jag har ända sen Mattias förstått att jag inte tänker ge mig in i ett förhållande om jag inte är kär, men kan jag bli kär i någon som det faktiskt kan bli ett förhållande med? Tricky.. Vaddå mönster? Moment 22 kallar jag det.

Förvirrade själar

Vi har för många val. Men det vet vi redan, inte blir vi visare för det..

Statusstress.. Inte ens de visaste av mina vänner undkommer den. Om jag bara hade pengar, om jag bara var lite mera lyckad, om jag bara fick resa lite mer, om jag bara fick uppleva lite mer…. Stress som kommer av att inte veta vad man vill när man vet att man borde vilja massor, för det finns så många möjligheter. Ibland är det bästa som kan hända en att ett hinder läggs i ens väg, något som säger. Nej du lilla vän här kommer du inte fram. För att väcka lite jävlar anamma som mormor kallar det. Ett litet hinder, svårt men inte oöverkomligt. Ett ”Det här kan du inte göra” så att man inser att ”Jo jag kan och jag vill” Det är inget fel på vårt kunnande någonsin… Även om bristande självförtroende säkert ligger och gror i somliga av oss. Men vi som blivit uppväxta med självkänsla och vet att ingenting är omöjligt, vi som har alla möjligheter, hur hittar vi det vi verkligen vill? Utan att gå vilse i statusstressens djungel och tro att pengar, prylar och påkostade upplevelser is the shit.

Vi vet alla att det handlar inte om att ha mycket pengar men att vara rätt. Att ha koll. I en värld som snurrar allt fortare..
Eller nja… det har vi redan genomskådat. Ändå… När vi konstant får höra om vår potential skapar vi en bild att nå som är större än oss själva, en bild vi borde vara. En bild vi skulle kunna vara om vi bara…. valde… valde rätt. Är motviljan till att välja en omedveten protest? Eller försöker jag bara komma på ursäkter nu?

Och egentligen vet jag vad jag vill. Jag vill växa och utvecklas, jag vill vara kreativ, jag vill uppleva och vara delaktig i skönhet, jag vill känna och förstå och växa lite till. Och jag vill älska och jag vill vara älskad. Jag vill vara delaktig. Jag vill beröra och bli berörd.

Så för att ta nästa steg i livet måste jag ta reda på vilket beslut som tar mig närmare detta och vilket som tar mig ifrån det. Inte vad mina talanger är eller var min potential ligger. Och jag misstänker att det inte är med hjärnans hjälp det kan ske, hjärtat är inte heller kroppens mest pålitliga organ. Magkänsla….. I magen hittar vi förvirrade själar hem.