Förhållandefobiker?

Men shit kvinna! Att du inte tänkt på det förut…. Jag pratar om mönster, förhållande mönster, grabbmönster. Ni vet det där lilla tecknet på att man inte förändras utan faller in i samma fälla gång på gång. Jag funtar ganska ofta på mina egna mönster och hur jag kan göra för att bryta dem, iaf de som är destruktiva. Jag har haft faser då jag bara dragits till korkade opålitliga killar, det bröt jag genom ett år och lite mer i celibat, och just när varenda karl var utstädad ur hjärtat och livet föll jag pladask för en smart opåltlig karl vars hjärta verkligen skulle behöva en grov utrensning. Ett steg på väg iaf. Men… det är inte riktigt allt.

Tre gånger i mitt liv kan jag nog säga att jag varit riktigt kär. Huvudlöst, bubblande, lyckligt, smärtsamt. Passionerat kär. Första gången när jag var 18. Gio, italienare, han bodde i italien och trodde inte på långdistansförhållanden. Inte jag heller för den delen. Vi njöt av det vi hade, begrät det när jag åkte hem, livet gick vidare och vi är fortfarande vänner. Andra gången var jag 22, också den här gången i en italienare. Marco. Jag skulle plugga italienska i 4 månader i florens, träffade honom redan andra dan, föll pladask och inom två veckor var mitt hjärta krossat. Hade nog aldrig anat att det kunde göra så ont. Tredje gången var jag 25, en svensk, Jonas, ja han den smarta opålitliga karln med stökigt hjärta. Men även här var italien med och spökade i bilden, jag var på väg dit.

Det som förvånar mig att jag inte tänkt på förut är ju mitt uppenbara mönster. Nej jag snackar inte det uppenbara italienspöket. De enda gångerna jag blivit kär är när jag varit på väg någon annanstans, när jag efter ett tag kunnat lägga Europa emellan oss, om jag ville. Ingen lever upp till mina ideal, men att leva i en drömvärld ett tag är inga problem. Kär har jag bara blivit, vågat bli, kunnat bli, när historien haft ett synligt slut. Nu drömmer vi ett tag så kan vi fejsa verkligheten någon annan gång. Olyckligtvis, för mig, har de alla sett igenom illusionen. Lämnat min dröm krossad. Lämnat mig i tårar.

Men det är egentligen lite samma sak som min dragning till opålitliga karlar. Förut trodde jag att det var för den ultimata bekräftelsen. Men det handlar egentligen inte om något annat än min egen rädsla för förhållanden. Jag är rädd för att jag ger så mycket av mig själv, jag är rädd för att ett förhållande ska sluka mig. Jag tror inte på förbindelser av det slaget.

Lägg din  hand i min om du har lust
jag är inte den som stannar kvar
att ur kärleken suga märg och must
jag är en som kommer och en som far
vers 1 Hjalmar Gullberg

Så om jag nu skulle bryta detta mönster. Visst kan jag älska någon som inte lever upp till mina ideal, men kan jag förälska mig i denna? Och kan jag förälska mig trots min rädsla för att vara två? Vågar jag vara två? Kan jag förälska mig och behålla min frihet? Är jag stark nog att behålla det som är mitt? Jag har ända sen Mattias förstått att jag inte tänker ge mig in i ett förhållande om jag inte är kär, men kan jag bli kär i någon som det faktiskt kan bli ett förhållande med? Tricky.. Vaddå mönster? Moment 22 kallar jag det.