Sanna klyschor

Lycka kommer inifrån, den går inte att finna utanför dig själv. Hur ofta har vi inte hört det? Men glömt bort det, eller inte trott på det, eller inte förstått vad det egentligen menas med, eller glömt bort hur man hittar in. Men oavsett hur långt ute vi är och cyklar minns någon del av oss vägen hem, oavsett hur många nycklar vi tappat, ligger den till själens dörrar alltid kvar, om än långt ner i innerfickan. Inkilad i fodret, fastklistrad i tuggummi, lite skev och skadad fungerar den ändå.

Oftast märker jag inte att jag är vilse, har varit för upptagen med att jaga efter regnbågen, eller leka med den där söta fjärilen, eller som på senaste leta efter en stig som ska bära mig någonstans bra.

Jag upptäcker det först när skogen sluts omkring mig och ljuset har svårt att hitta fram bland grenarna, eller jag snubblar över en trädrot, eller jag hör en uggla hoa och påminner mig om  hur annorlunda ljuden låter nuförtiden, eller som denna gång, när skogen var som mörkast och tätast lös en solstråle in på en blomma, en blomma som en gång i tiden brukade växa i min trädgård. Och jag helt plötsligt insåg att jag var så långt hemifrån att blomman hunnit vissna, att det var dags att bege sig hemåt och vattna min trädgård.

Glöm aldrig det Fin! Jaga gärna regnbågar, (även om det är ganska så mycket slöseri på tid, så kan man ju alltid snubbla över något intressant på vägen) Lek med vackra fjärilar! Prova nya stigar! Men gå hem ofta och vattna din trädgård!

Tack mianova för att du sådde ett frö på min stig

När man känner att man måste göra något, så måste man göra det även om det verlar obegripligt, det kan vara någon annans uppvaknande ur skogen.. Nu ska jag skriva ett mail.

Och om klyschor, de vore ju inte så intjatade om det inte var för att de var sanna

Finn Fem Fel

Adress
Område:	SYDVÄSTRA YTTERSTADEN (SV Y)
Stadsdel:	Skärholmen
Gatuadress:	Ekholmsvägen 339
Postadress:	127 45  SKÄRHOLMEN
Fastighetsägare:	Stockholmshem AB
Lägenhetsfakta
Diarienummer:	2084895
Antal rum:	1
Yta:	50
Hyra:	5442
Antal trappor:	BV
Inflyttningsdatum:	2008-11-01
Kökstyp:	Kök
Lägenhetsstandard:	Bad och dusch
Balkong:	Uteplats
Tillgänglighet:	Lägenhet på bottenplan

 

Ja det borde väl vara omöjligt att missa, lägenheten ligger i skärholmen, den är en etta, den ligger på bottenvåningen, den har en uteplats (hej välkommen att knata in och råna eller varför inte våldta mig?) Hyran är över 5000!! Hur gick det till?!? Har den världens modernaste kök eller? (Som för den delen inte är separerat med någon vägg från rummet) Jag är förbluffad.. Jag förstår inte.. Hur ska de kunna hitta någon som vill bo där? Hur lyckades den bli så dyr?

Högst besynnerligt

Ajöss aptit!

”Han ska spela poker ikväll”

Ajöss aptit och kaffe det behövdes inte heller ikväll.

Jag låter mig hållas, vet inte vad annat jag ska göra…

Hjärnspöken

Jag tror jag vet varför han fastnat. Huvudet tycker om att ha nånting att bekymra sig över. Någon att tänka på, någon som gör att vardagen blir lite mera spännande. Men hur spännande kan det bli när vi fortfarande inte har kommit längre i vår konversation än ”hej” sen dess? Tröttsamt. Och såvida vi inte ses någon annanstans än på jobbet kommer kommunikationen nog hålla sig på den nivån tills jag förvinner härifrån, och lika bra är väl det, men ändå…

Han kommer in, våra ögon möts och det glittrar till, både i mina och i hans. Och så kommer det ”Hej!” Det susar till i huvudet och hjärtat trillar ner någonstans i magen. Jag vill säga något mer, det skulle kunna vara så enkelt som ”Allt bra?” Men så känns det så onaturligt att jag låter det vara. Gång på gång. Och jag vill ha koll på vart han är, vill att han ska var a någonstans där jag har koll på honom, men så fort jag rör mig innanför hans synfält känns det som om jag svassar, ”Titta på mig, här är jag hohoo!” vilket jag förmodligen gör också, usch…

Så fjantigt.. och så onödigt… Men det är klart att han sitter där i hjärnan och spökar, det händer ju saker, i kroppen, i huvudet. En fantasi, med en lilltå i verkligheten, som får mig att känna mig lite mera levande. Och hjärtat hoppar och hoppas att det ska börja skrivas dikter snart.

För min skull

Jag längtar efter babygrässtråsglädje.

Jag längtar efter skratt tills jag kiknar.

Jag vill vara nära men inte sitta fast. Jag vill inte tömma mig för din skull. Jag vill inte vara glad för att du vill att jag ska vara det. Jag vill inte bära dig på mina axlar när både du och jag vet att du har egna ben att stå och gå med. Jag vill inte krusa för dig för att du inte ska bli arg. Jag vill inte behöva tänka på om jag gör dig besviken. Jag vill inte älska dig för att du behöver det. Jag vill inte vara din lyckas smed. Därför håller jag dig på avstånd.

Men avståndet är nog lite för stort nu. Jag vill släppa in dig, men jag behöver öva, öva, öva på att säga nej. För min skull.

Vad saknas?

Hur vet jag att jag inte lever?

För att det var länge sen det fanns någon poesi i mitt liv.

Det kunde handla om svallande känslor, intensiva möten, eller något så enkelt som grässtrån. Vart tog dikten vägen? Vart tog känslan vägen?

En fix idé

Han tittade efter mig, verkade det som…

Men vad spelar det för roll egentligen? Snart åker jag. Och varför fastnade just han på hjärnan? Han är ju inte allt jag vill ha. Eller vad vet jag, så lite som jag vet om honom egentligen… Jag vill bara ha hans hjärta, jävla egomonster.

Suck

The Bodacious Bodach

Så var han framme igen. Igår skulle jag träffa Jennie vid tvåtiden, jag hade egentligen inte alls tid å träffa henne, jag hade tvättdag, disken var stor som ett monster och luktade lika illa, (vilket i sig är en helt annan fråga), det var sista dagen på den obligatoriska spelansvarsutbildningen och kylskåpet var tomt…. Vid halv två tittade jag på telefonen och tänkte att jag måste ringa Jennie, jag skulle bara göra det och det först. När det och det var gjort gick jag för att ringa men då var fånen borta. Jag letade och letade och letade, omöjligt.. helt försvunnen… Jag hörde den ringa lite tyst nånstans ifrån, lite retsamt sådär ”Jag finns här nånstans men du kan inte ta mig på hela hela dagen”

Ibland dyker de upp, de små snattarna, de snor ens grejer och lägger dem på omöjliga ställen. Även om det känns som att de riktigt vill jävlas med en, så är det ju inte av illvilja. De vet liksom jag, att man ibland hellre vill göra roliga grejer istället för sådant som man borde, men om då alla förbindelser med det roliga försvinner… Vad gör man då? Ja.. då får man helt enkelt lov att ta tag i det som måste tas tag i. The Bodacious Bodach, finns det de som kallar honom, den lilla snattaren. Jävligt jobbig, men också väldigt bra att ha för sådana som jag.