Saknad

Usch vad jag saknar er!

Det gör ont i hjärtat att det kommer ta så lång tid innan vi tar en fika igen, eller går ut och dricker drinkar på harrys eller lilla torg eller möllan.

Mina tider tillåter mig inte att åtminstone ägna mig åt mina vänner här och jag vet inte om jag tycker så mycket om mina nya arbetskollegor än.

Så fort jag får pengar tar jag första bästa tåg ner!

Idag fick jag veta

Och jag behöver inte våndas mer.. Jag har ett jobb! Jag var lugn, förvissad, jag vägrade gå vilse. Men visst var det jobbigt, djävulen viskade i öronen hela tiden. ”Du kommer inte få det” ”Du kommer inte klara av det” ”Du kommer inte hitta något jobb” ”Sen kommer du inte ha några pengar” ”Vad är du för latmask, sitta här och göra ingenting!” Den djävulusiska röst som inte bryr sig om att den säger emot sig själv. Vill glida fram på lättja samtidigt som den piskar en i ryggen att springa.. nånstans oavsett om den vet vart…

Men ha! Ser du.. Jag vann över rösten.. Min själ vet när det är dags att springa och vart och när det är dags att vila i förvissning. Nu har jag ett jobb, en trygghet, nu kan jag fokusera fullt på min inre utveckling och försöka minnas att vara lugn och förvissad.

Påminnelse till mig själv: Meditera, rota och centrera. Ryggradsmeditation….

Tiden

Hittade en gammal dikt jag skrivit på Casablanca för två år sen….

Försök inte förstå den, upplev den. Den är skriven rätt upp och ner från ord som trillat ut ur pennan.

Le meilleure
Där tiden en gång stått stilla och väntan flydde för brisen stillnade aldrig och trösten var för stor för att talas om. Tiden gick och tysta svalor flög försiktigt över himlavalvet, sökte en grund att vila ut på, sökte en vän att tala ut med. Trötta vingar flaxade febrilt, utan ord, utan klagan, stillsamt letandes, lekandes Förföriskt nekandes. Bit föt bit nådde vi en lösning, vi trodde den var permanent, tills klarheten slog oss i hela sin uppenbara pinsamhet. Vi hukade oss och skämdes och grät och bad och önskade att vi aldrig trott så. Vi suktade och yrkade, äskade och hetsade. Vi gnydde och förtvivlade. Där tiden stilla mojnade la hon en hand på våra axlar och löste oss från vår destruktivitet, hon log och befriade oss från skulden och hon lyfte oss och lärde oss leva igen.

I väntan på vaddå?

I fredags var jag på anställningsintervju, för jobbet jag redan gjort i två år på deras systercasino. Det är nånting som känns väldigt tveksamt med det här jobbet.. Som att jag känner på mig att jag inte kommer få det. Eller att jag inte vill ha det. Men jag vet inte om jag är redo att lämna casinovärlden än… Jag har nog aldrig hört att jag passar så bra som något som jag har fått höra i det här jobbet. Men jag undrar om jag inte vuxit ur rollen… Folk från Malmö hade gett mig så bra referenser att marknadschefen var tvungen att komma in och hälsa på mig mitt i intervjun. Men de förstod också att jag är en person som söker utmaningar, jag såg att de tyckte om mig men jag såg också att de blev lite besvikna över att de liksom jag nog också insåg att jag behöver en större utmaning. En stor del av mig har ingen som helst alls lust att söka något annat, har ingen som helst alls lust att bege mig in i dimmorna, i sökandet efter stigen igen. För jag är på väg hemåt, jag är på vägen till själen och jag är rädd att jag viker av den om jag måste söka något nytt…. Sen är det tiderna… Jag flyttade tillbaka hit för att komma ut ur min bubbla och för att vara nära min familj igen, men de tiderna tillåter ingenting. Nattjobb tillåter att man ses innan mitt jobb efter deras, men kvällsjobb tillåter ingenting. Jag är rädd för att gå vilse igen, men jag försöker behålla mitt lugn och fortsätta vara rotad i mig själv och låta det leda till att allt blir till det bästa till slut. Oavsett vad svaret blir. På måndag får jag veta.

Anställningsansökan

Men blä! Det går ju inte! Vad är det för energier som blockerar mig?

Bara ett citat

Hur finner vi mod att följa vårt hjärta
-om vi inte ens vet vilka vi är?
Paulo Coelho

Hemkommen

Jag har en lägenhet.. Helt otroligt egentligen med tanke på bostadsläget i Stockholm. I Aspudden också, där jag växte upp. Nu behöver jag bara ett jobb också. Tyvärr har jag ingen lust att ta tag i sådana praktiska problem, jag vill bara sitta ute under ett träd och meditera och hitta tillbaka till dikten igen. Spå och sjunga och trumma och läsa kloka böcker och måla tavlor. Mitt rum är helt fantastiskt jättevackert, ljusblått med måsar på väggarna, bra för inspiration.

Satt och skrev på jobbansökan idag, det kändes inget vidare alls, förmodligen pga drömmen jag hade, jag skulle dit på anställningsintervju och blev istället inkastad i arbete. Jag skulle sälja kasinokvällar på plats och det ingick mat som jag tydligen skulle lägga upp till dem och ingen visade eller berättade någonting. Jag lyckades få gästerna nöjda till slut men hela situationen lämnade mig obehaglig till mods.. Hur ska de vilja ha mig? Tänk om jag blir inkastad i en situation jag inte behärskar…

Nä.. skaka av sig jobbiga tankar, sov på saken och så försöker jag på nytt imorn igen. De ska vara glada att få mig, jag kan alltid hitta något annat, eller hur?