Insikt

Jag ska försöka skriva ner allt jag förstått på senaste tiden.

Jag erkänner mig själv, min mänsklighet, min kvinnlighet och min vanlighet.
Jag har blandat ihop sex och kärlek.
Jag sökte tröst och glädje för att slippa ifrån kroppens sorg.
Jag projicerade en bild på en stackars karl som fanns till hands, en bild av något jag egentligen ville ha. Jag var inte klarsynt, såg det jag ville se och erkände inte min längtan.
Jag är väldigt tacksam mot honom för all glädje, tröst och kroppslig kontakt jag fick. Även för att han avvisade mig och öppnade upp ett annat sår som behövde läka.
Och jag känner stor kärlek för honom nu. Inte ”jag vill vara med dig”-kärlek. Ti voglio bene, inte ti amo.
Sex betyder oftast större konsekvenser för en kvinna än för en man.
Det är bra att låta honom jaga lite.
Är det komplicerat och svårt är det förmodligen inte rätt, men man kan lära sig en hel del på det också.
Hade den andra brytt sig mer, hade det förmodligen skapat en svårare illusion för mig, men något i mig vill ändå att han ska veta hur svårt jag har haft det. 
 Jag vet inte än om jag tänker göra något åt det.

Slutet av tunneln

Nu har jag krälat runt i min sorg och sörjt, tömt ut alla tårar. Känt, känt och känt.

Jag har suckat över illusioner, ilsknat över orättvisor och nått ner till den sorg som bara kroppen kunde känna.
En sorg som intellektet inte kunde nå, men som behövde nås, som enbart kunde nås genom en annan sorg. Även om besvikelse kanske är mer rätt ord egentligen.

Och allting känns redan lite lättare, de två senaste dagarna har solen lyst, stunder av inspiration och glädje har glimtat förbi. Så länge jag inte tänker och bara känner, inte dömer, bara är så är det inte så jobbigt.

Jag ömsar skinn igen, puppar. Snart kommer jag ut, långt starkare och färgrikare.

Ratad

Det handlar inte om någon annan, det handlar om mig.

Begrunda det och minns det.

Obalans

Mitt liv i korta drag.

I lördags var sista dagen på min säsongsanställning.
Igår ställde karlfnskapet in på mig.
Ikväll blir det biff, bearnaisesås och kartofflar till middag.
Imorgon är det sista fikan med Johanna innan hon åker till Paris. (Jag vill också till Paris!!!)
Imorgon ska jag också på läkarundersökning, träffa pappa och eventuellt träffa karlfnskapet om han inte ställer in på mig igen. #&%”# karl.
På torsdag åker Johanna till Paris
På fredag åker hennes mamma med och då ska vi passa hennes katt! Wiiie, goooos! Hoppas inte fågeln misstycker….
Den 8e mars är sista ansökningsdatumet för Linas vikariat, så innan dess måste jag bestämma mig om jag vill söka det eller inte.
I slutet av mars är det tänkt att jag och mamma ska till Malaga men det verkar inte finnas några billiga flyg.

Och jag gråter, gråter så lätt. Jag tycker allt är jobbigt, kan inte bestämma mig för någonting, har ingen kreativitet alls och tycker ingenting är roligt.

Jag är i obalans, mina cykler är i obalans. Min själ kallar på uppmärksamhet, men det är inte skapa som jag behöver göra vilket det ofta brukar vara, utan det är luta mig tillbaka och ta emot. Jag behöver gråta, titta på film, lyssna på musik, begrunda konst. Ta in, inspireras. Ja! Jag vill inspireras, jag vill känna glädje och entusiasm igen.