The singer of the chalice

Tillit, kärleksfullhet, tålamod och förväntansfull tacksamhet.

Nu ska jag ut i solen och gosa med löven på träden!

Brutet mönster

Och så insåg jag att jag brytit mönstret och för en kort sekund insåg jag att allt är möjligt. För ett litet ögonblick var jag inte ett dyft rädd. Jag minns inte vad jag tänkte i den sekunden, jag minns inte känslan jag fick. Jag vill men kan inte återskapa det med tankens kraft, jag kan bara vänta och hoppas att det dyker upp igen. Men igår, för ett litet ögonblick skådade jag rakt in i sanningen.

Jag vill ju ha honom!

Mitt hjärta känns just nu som en liten flicka i en leksaksaffär som fått syn på en docka som hon jättegärna vill ha och leka med. Och inombords skriker jag och gråter och kastar mig på marken. Jag vill ha den!!!

Och jag är så trött på att vänta och jag är så frustrerad över att inte få det jag vill ha och det NU!

Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

Jag höll ju faktiskt på med något

Livsglädje, egensinnighet och kraft!

Självrespekt

Hur kunde jag tillåta dig behandla mig så?

Jag såg det inte, rädd.

Och nu, att se det, att acceptera det.
Jag var rädd, rädd för dig, för att du skulle såra mig, för att jag inte skulle räcka till. Och i den rädslan lät jag dig på sätt och vis köra med mig. Jag ångrar inte våra nätter, men jag känner mig ryggradslös. Och den känslan är riktigt jobbig att titta på.
Hur accepterar jag den svagheten?
Hur förlåter jag mig själv?
Och hur får jag tillbaka min ryggrad?

Å universum, ge mig tillbaka min självrespekt!

Jag har världens bästa vänner!

Ville bara säga det. Stöttande, lyssnande, älskande.

Jag älskar er!