Obegåvad

Mitt ego är sårat, gravt sårat. Jo, jag märkte när jag var där sist att hon inte uppskattade mina akvareller. Så där målar man inte akvarell, det är mer olja, akryl. Akvarell är något annat. Hon visade mig en massa böcker, mitt ego vart förnärmat redan där, men blev en aningens inspirerad av bilderna hon visade. Det finns en känslighet i akvarell som är otroligt berörande när det träffar rätt. Inte så konstigt egentligen då den har så mycket med vatten att göra. Vatten, känslobäraren. Jag använde för mycket pigment, sparade inte ut tillräckligt av pappret, använde för starka färger. Aningens tillplattad gick jag därifrån, lite brydd över att det finns “hur man ska göra” inom konst. Idag sa han att hon hade tyckt om min person, men att mina akvareller varit obegåvade. Och jag har hakat upp mig på ordet. Det är mycket möjligt att hon menade “okunnig”, “outvecklad”, “naiv”, “amatörmässig”… men ordet obegåvad låter i mitt huvud som “fullkomligt talanglös borde hellre göra något annat”. Och vad ska jag då i hennes ateljé att göra? Morr, morr… Nu har jag fått spotta ut det, nu känns det bättre. Ojojoj, hur ska detta gå? Minsta lilla kritik och jag går i bitar.