Lätt om hjärtat

Den underbara känslan av att säga nej. Av att inse att själen skriker “Inte dit!” Skägget var blått, jag såg det ju egentligen hela tiden. “Lite lik i garderoben, är det farligt för mig? Det känns ju inte bra, men det låter ju bra. Kanske lättare att följa strömmen och se vart man hamnar.” Men själen gick inte med på det, glädjen rann ur mig, brinnandet brann inte. Jag gömde en tavla, för jag ville inte att den skulle ligga framme och synas i sömmarna, borde väl insett redan då. Jag har väl aldrig gömt en tavla, jag har väl aldrig trott att det finns något som är bra eller dåligt där, det har bara funnits skaparglädje, fokus, rastlöshet kanske men alltid med stor lekfullhet. Men så ramlade jag ihop på golvet av smärta, landade framför bokhyllan (som hos mig av någon anledning befinner sig väldigt nära golvet) och mina händer sträckte sig efter en bok. Sidan som slogs upp var sagan om en förorenad flod och dess symboliska betydelse. Floden som det kreativa flödet och hur det som uppstår ur en förorenad flod blir missbildat eller destruktivt, att man tappar bort det som är viktigt. Och jag insåg att fortsätter jag detta kommer jag förorena min flod, jag kanske förlorar min skaparglädje, den renaste källan till glädje jag har. Jag kan inte riskera att förlora den. Och egentligen visste jag hela tiden, men jag blev lite nyfiken på vad som skulle hända om jag gick emot det som instinkterna skrek om. “Vad är det som är så farligt?” Det gick inte så långt, det blev för smärtsamt. Men det är kanske som att spänna en båge, lättnaden är enorm efteråt och känslan av att veta vad jag vill är starkare än på länge och livet är bra. Vart det än bär hän nu, känns det som att hjärtat visar vägen. Starkt, stolt, bankande. Pulserande i takt med livets flöde.