Om kärlek och rädsla

Så står jag här igen och stirrar en av mina största blockeringar i ögonen. Jag börjar tycka om honom, men jag har så mycket sår. Jag vill skynda långsamt, han vill ha bråttom. Han blir arg och frustrerad, jag blir ledsen och känner skuld. Och jag vill inte att han ska vara arg, vill inte att han ska känna sig bortstött, men jag vet att jag inte kan ge från tomma källor och det tar tid att fylla på dem. Önskar jag kunde förklara, önskar att vi inte hade så många historier. För absolut, hälften av dem är mina. Jag vet att han inte är Jack, även om hans intensitet känns likadan, att han inte är Alex, men det spelas upp för mig, jag riktigt känner projektorn bakom ögonen. Och jag undrar hur man sätter kärleksfulla gränser.