Leverenergi!

Våren är leverns tid och i februari börjar våren, enligt kineserna. Och då får man problem med magen, massor av kreativ energi, eventuellt en del ilska och frustration. Jag använder min ilska och frustration över att min karl är onåbar till att vara kreativ, vilket ju på sätt och vis är jättebra. Fota smycken och photoshoppa

Håller han sig undan länge nog kanske jag tom får upp dem på etsy.

Funderingar ventileras

Han mår inget bra, vet inte varför för det vill han inte säga. Det är inte pga mig säger han men han vill inte träffas. Och jag.. Jag funderar över kärlek, jag älskar honom, det har jag inte sagt till honom men det gör jag, det är lätt att älska. Jag är inte kär, tycker att det är ett skönt besvär att slippa. För i min erfarenhet har förälskelse enbart varit egots upphakning, ett sinnets fixering som blivit känslomässig. Men idag funderar jag. Funderar på om jag vill ha det så här. Jag behöver ingen prins som ska rädda mig från min inre tomhet. Men jag funderar på om vi kanske är för olika, om han kan vara allt det jag söker i en relation, för jag vet att han inte skulle tåla att jag sökte det andra någon annanstans. Inte för att det gör någon skillnad just nu, för han håller mig inte tillbaka från det som är viktigt för mig. Men det handlar om en önskan till ett visst fördjupande, ett fördjupande som kanske skulle kunna vara möjligt med honom om vi pratade samma språk, hade åtminstone aningens liknande verklighetsuppfattning. Och jag funderar på att avsluta det men jag är inte redo att släppa honom ännu. Och där undrar jag om jag gör honom illa. Jag önskar att vi kunde sitta ner och tala med varandra, öppet, direkt från hjärtat, hur smärtsam sanningen än är. Han vill inte eller så förstår han bara inte vad jag menar. Att vi kunde sitta och inte tala om det behövdes.

Bara. Vara. Tillsammans.

Men just nu så släpper jag det och låter varandet vara det det är. Och vad som sker det sker när morgondagen kommer.