Om inre vetande och rädslor

Det händer ibland, väldigt sällan nuförtiden förstås, att jag jagar upp mig själv och blir riktigt rädd. För demoner, inkäktare eller omkringstrykande massmördare. När jag var tonåring lärde jag mig att hantera den rädslan genom att slå en cirkel av ljus runt mig och kalla på mina egna skyddsandar. Och när jag har tvivlat på deras existens har min logik ändå vunnit i och med att jag kunnat säga mig själv att om de r overkliga så är definivt också alla demoner det och i den tryggheten har jag funnit lugn och harmoni igen.

På min tantrayoga håller vi på med muladhara chakrat eller rotckakrat som man också kallar det. Det är det chakra som  styr över vår överlevnad och självklart vilar alla våra rädslor gällande livet och kroppen där. Det började med första veckan att jag kände mig väldigt aggressiv och jag reflekterade lite över vart all ilska kom ifrån och hur svårt det var att bibehålla mitt lugn och den harmoni jag känt så mycket dagarna innan. Sen dök paranojan upp. Hade mardrömmar och en rädsla för mörkret som jag inte upplevt på år och dagar. Vågade knappt gå runt i lägenheten och dubbelkollade x antal gånger att dörren var låst. Effekterna av att väcka blockerade energier i rotchakrat – obefogad rädsla, mardrömmar och aggressivitet. Jahapp, där fick det sig en förklaring då… Och hur löser man det då? Genom att fortsätta med samma asana-s (yogaställningar) som väckt skiten och att affirmera trygghet så klart!

Den tonåriga Josefine var inte så dum hon… Jag hittade en gammal dagbok från åttan, så mycket vishet som gömde sig där, inte så mycket konkret handlande efter den visheten, men vetskapen fanns där redan då. Och Hanna sa det så bra för ett tag sen. ”Du litar så mycket på alla andra men innerst inne vet du redan allt, du måste börja lita på dig själv!” Och ja, så är det nog. I mitt hjärta bor all sanning, det vet jag ju, jag har bara glömt bort det.

Hösthimmel

Jag tror att jag för första gången på väääldigt länge är kär utan att vara olycklig. Och detta trots att jag inte har någon aning om vad föremålet för min affektion känner för mig eller om det ens är det minsta möjligt att vi kan vara tillsammans i slutändan.

Men jag antar att universum lärt mig att det inte handlar om någon annans känslor, utan om mina.
Utanför fönstret går solen ner över höströda löv och färgar himlen i de mest romantiska färger. Älvan på min ena axel dansar, skrattar, sjunger och ler och på den andra sitter  fågeln och gosar kärleksfullt mot min kind.
Det är en bra kväll.

Att följa hjärtat

Oavsett vad.

Kanske inte så lätt. Men nödvändigt. För oss alla. De flesta av oss har glömt var det sitter nånstans, kan inte höra dess röst, tyngda som vi är av egon, borden, normer, skuld och falska önskingar som vi kanske borde ha men egentligen inte har.

Jag ska följa hjärtat nu, oavsett vad. I de små som o de stora besluten, det går inte annars, jag måste veta vart det sitter, jag måste få höra dess röst.

Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

En man i natten

 I natt vaknade jag av en känsla att någon betraktade mig. Jag slog upp ögonen och i mörkret rakt framför mig stod en man med långt hår. Jag stirrade på honom och han löstes upp och försvann. Mitt hjärta bultade hårt och snabbt, jag kände mig förföljd, jagad, det kändes som att någon fortfarande fanns kvar i lägenheten, eller skulle ta sig in hit. Det kändes varnande och det tog en stund innan jag hade ro att somna om.

Var det någon här hos mig i natt? Eller var det ett tecken för något?

Att klättra i träd

Igår, på väg hem från systembolaget fick jag syn på ett träd som lutade sig ut över sjön. Jag kände ett sug att klättra upp i trädet och sitta dinglande med fötterna över vattnet. Jag såg framför mig hur jag klättrade upp, hur jag satte mig på en gren, grenen bröts av, jag föll rakt ner i vattnet och blev dyngsur! Och en längtan… Vad levande jag skulle känna mig då, tänkte jag innan jag traskade vidare.

Det är någonting som händer med mig just nu… Jag klarar inte av gränserna längre, jag måste in i livet och flöda, använda huvudet till det det är menat och hjärtat till det det är menat. En man på festen igår sa till mig att ju klarare drömmar och visioner man har desto närmare insikt är man. Mmm, insikten är nära nu, inte här än, men det rör sig på insidan, livslängtan….

Ett frö

Det har börjat växa i vår vask, bland all skit, där gjorde fröet det bästa av all skit och trotsade alla faror och började växa.

Det går inte att blunda för svårigheter, det är bara att vara i nuet, kämpa, känna, erkänna sina känslor och tankar och ta sig igenom det.

Hemkommen

Jag har en lägenhet.. Helt otroligt egentligen med tanke på bostadsläget i Stockholm. I Aspudden också, där jag växte upp. Nu behöver jag bara ett jobb också. Tyvärr har jag ingen lust att ta tag i sådana praktiska problem, jag vill bara sitta ute under ett träd och meditera och hitta tillbaka till dikten igen. Spå och sjunga och trumma och läsa kloka böcker och måla tavlor. Mitt rum är helt fantastiskt jättevackert, ljusblått med måsar på väggarna, bra för inspiration.

Satt och skrev på jobbansökan idag, det kändes inget vidare alls, förmodligen pga drömmen jag hade, jag skulle dit på anställningsintervju och blev istället inkastad i arbete. Jag skulle sälja kasinokvällar på plats och det ingick mat som jag tydligen skulle lägga upp till dem och ingen visade eller berättade någonting. Jag lyckades få gästerna nöjda till slut men hela situationen lämnade mig obehaglig till mods.. Hur ska de vilja ha mig? Tänk om jag blir inkastad i en situation jag inte behärskar…

Nä.. skaka av sig jobbiga tankar, sov på saken och så försöker jag på nytt imorn igen. De ska vara glada att få mig, jag kan alltid hitta något annat, eller hur?

The Bodacious Bodach

Så var han framme igen. Igår skulle jag träffa Jennie vid tvåtiden, jag hade egentligen inte alls tid å träffa henne, jag hade tvättdag, disken var stor som ett monster och luktade lika illa, (vilket i sig är en helt annan fråga), det var sista dagen på den obligatoriska spelansvarsutbildningen och kylskåpet var tomt…. Vid halv två tittade jag på telefonen och tänkte att jag måste ringa Jennie, jag skulle bara göra det och det först. När det och det var gjort gick jag för att ringa men då var fånen borta. Jag letade och letade och letade, omöjligt.. helt försvunnen… Jag hörde den ringa lite tyst nånstans ifrån, lite retsamt sådär ”Jag finns här nånstans men du kan inte ta mig på hela hela dagen”

Ibland dyker de upp, de små snattarna, de snor ens grejer och lägger dem på omöjliga ställen. Även om det känns som att de riktigt vill jävlas med en, så är det ju inte av illvilja. De vet liksom jag, att man ibland hellre vill göra roliga grejer istället för sådant som man borde, men om då alla förbindelser med det roliga försvinner… Vad gör man då? Ja.. då får man helt enkelt lov att ta tag i det som måste tas tag i. The Bodacious Bodach, finns det de som kallar honom, den lilla snattaren. Jävligt jobbig, men också väldigt bra att ha för sådana som jag.

La Lloumma

Igår natt plockade jag fram min faery-tarotlek. Korten sa förändring, gå framåt, släpp det förflutna, låt det gamla dö och det nya att träda fram, full fart framåt och tålamod. Förändring står för dörren, det vet jag, det känns ju ganska svårt att missa. Senaste dagarna har jag bläddrat i ”finn din inre kraft” och ”livet med mening” böcker. Snubblade över ”the power of now” i vadagsrummet. Men precis som tarotkorten oavsett om det är änglar, älvor, osho eller thoth, berättar de inget jag inte redan vet, de ger ingen vägledning. Inget utanför mig kan berätta för mig vad det är jag egentligen vill.

Men de ger mig ändå nånting. En påminnelse om vem jag är, en påminnelse om min längtan efter andlig utveckling. Och en påminnelse om att det var längesen jag kände insiktens kraftfulla genomsyrande. De väcker en längtan efter meditation och centralisering. En längtan efter att prata lite med en älva.

Och så i morse satte jag mig ned med faerykorten igen och min egen faeryguide dök upp i läggningen.. typiskt, jag som hade tänkt att göra det lätt för mig och läsa korten innantill, inspireras utan att behöva göra något själv :s ”Jaha” tänkte jag. Och blundade såsom jag gjorde förut för att lyssna efter orden hon gav mig. Till en början förstod jag inte riktigt vad hon sa, Louma, Loumbardia, Loke.. ”Vad vill du? Är det ditt namn?” undrade jag. Hon skrattade, ett klingande skratt. Väldigt vackert, väldigt älvlikt. Rent som ett barns lät det, inte i mina fysiska öron, mer som ett minne. Jag tittade upp och såg, inte med mina fysiska ögon, kalla det det tredje ögat kanske, en späd liten älvfigur som rullade runt bland mina kort och tittade upp på mig med ett spjuveraktigt leende, hon kunde inte sitta still. Helt plötsligt klättrade hon runt på mitt ben och morrade som en hund. Lekfullt. ”Du måste dansa mer!” fnittrade hon och så hoppade hon upp på min axel och viskade något i mitt öra som jag inte kunde uppfatta, det var förmodligen inte meningen heller, det var mer som en sensuell viskning, en lekfull, smått erotisk smekning. Hon skrattade sitt ljuvliga skratt och kurade  ihop sig på min axel och la sig för att sova, med mig förvissad om att där sitter hon på min vänstra axel, närhelst jag behöver henne. Sensuella, lekfulla, med eller utan mening, La Louma, (jag vet inte än om det är hennes namn och om jag känner älvsläktet rätt kan hon nog lika gärna byta imorron om hon hittar nåt annat som låter fint) hon sitter på min axel och påminner mig om glittret i mina ögon och om vem jag egentligen är. Och att det är väldigt trevligt att prata med en älva.