You’re a human being, not a human doing

De senaste dagarna har jag reflekterat mycket kring de stora frågorna i livet. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad handlar det här livet om egentligen? Finns det någon mening? Vad ska jag göra? Finns rätt handling? Och det förvånar mig att den typen av frågor inte förekommer mer i det allmänna mediautrymmet. Eller i skolgången. För de är ju ändå basen till alla våra val och handlingar. Hur ska jag kunna välja karriär om jag inte vet vem jag är, eller vad som är viktigt i livet, på riktigt?
Men det är klart, det är frågor som sätter oss i kontakt med djupet av våra rädslor och det är lätt att gripa efter snabba, enkla svar. Och vi gör så, istället för att titta på vad det är som skaver, försöker vi linda in oss i mer bomull, genom att fylla på med materiella ting(shopping), religion, andligt sökande, sökande efter den perfekta partnern, den perfekta karriären.  Och så blir vi olyckliga när vi misslyckas. Våra föräldrar gör så, tidningar gör så, bloggar gör så, våra vänner gör så. Så hur ska vi förstå att vi kan göra annorlunda? Vi lär oss genom livet att tillfredsställelse kommer utifrån. Köp mer saker så du blir häftigare så du… vaddå? Bli kär och bli älskad (som jag har jagat efter den myten) så blir du vaddå? Hitta ditt livs kall så får livet mening, eller? Var snäll så kommer du till himlen när du dött, om det nu finns nån himmel efter döden, men ifrågasätt inte det, lite på det, det är ditt sista halmstrå innan du möter skräcken inför livet. Liv efter döden, reinkarnation, jag ska födas igen och igen tills jag lärt mig mer och mer och mer och sen då? Ett evigt sökande utåt, bortåt, in i framtiden. Små snuttefiltar, så vi ska undgå den stora skräcken att det kanske inte finns någon mening med allt detta görande. Jag är ju här, så vad ska jag GÖRA med detta liv?

Så har jag snubblat över lärare som kommit över skräcken inför livet och talat om djupet och höjden och försökt förklara det som  är allra närmast. Adyashanti, Byron Katie, Mooji, Gangaji, Jed McKenna.. Vilka alla hänvisat inåt och skapat en djup resonans med mig, men som i mitt huvud ändå tett sig i ett utåt sökande.
Tills häromdagen. Då min vän Rickard presenterade mig för  John Sherman. Vars enda lära är. Titta inåt. Titta på vem du egentligen är. Det som du kallar jag. Det som alltid varit du. Sök inte efter några nya sanningar, insikter, förståelser. Bara titta.
Och det förvånade mig att jag så sällan umgås med det som är så nära. Jag har hört ”Gå till källan!” ”Lugnet i stormens öga.” T.o.m i mitt andliga sökande har det hela tiden följts av en känsla av att jag måste uppnå något, av att jag borde se, det som de ser. Att jag inte är min kropp, mina tankar, mina känslor, inte ens mitt varande… Åh! Extas! Jo en gång tidigare i en guidad meditation med Mukti, där hon säger ”It’s the closest thing about you”

Jag vet inte vad detta är, eller vad det kommer leda till. Men jag kan känna att i umgänget med det som är allra närmst finns ett energipåfyllande, en vitalitet och livskraftighet, ett lugn och ett varande som är närmare livet än allt det som händer utanför i sökandet, i görandet, i alla försök att uppnå.. vaddå?

Prova du! Gör det nu Titta på dig själv.

<3

Enda vägen är igenom

Egentligen behöver jag inte säga mer än så. Så ofta som jag flytt fältet, flytt upp i det blå, inte velat se det jag ser för det är för obehagligt, för obekvämt. Inte så konstigt då att man går runt hela tiden med en djup känsla i mage och hjärta av att man missar något, för det är ju precis det jag gör. När jag vägrar ta in världen så som den är i allt sitt nattsvarta, mörka, ilskna obekväma kan jag inte heller uppleva fullheten av världen. Jag kan inte stanna upp och måla rosa fluff på allt som stör mig, jag måste se det, måste komma igenom det för att kunna uppleva helheten, för att på ett äkta sätt känna kärlek. Tills dess är inget kärlek. Bara ett tomt sökande efter ett tillfredsställande av begär. Det finns många vägar, men den enda sanna är igenom.

Bränd

Drömde i morse om sambandet mellan det som händer på utsidan och det som händer på insidan, det är ingen skillnad. Det tjatades in i mitt huvud att jag vaknade med orden ringande i öronen. Det är ingen skillnad, det som är på utsidan ÄR det som är på insidan.

Hällde en kopp te över mig igår, bränd, men lika glad ändå. Fick linda in såren i röd-orangea boxningslindor och kände mig som en Ninja. Ninjor är ute, säger Johanna, men jag kände mig rätt häftig ändå… Man kanske skulle börja träna någon kampsport. Tror det skulle vara nyttigt för mig att få igång mitt självförsvarssystem en aning. Så jag slipper bränna mig så ofta OCH jag tippar på att Ninjor kommer vara inne snart….

En Joker

Min intuition har bevisats vara väldigt stark just nu. Jag vet inte om jag vågar skriva om det här egentligen, jag har sjabblat bort saker med ord och fantasier många gånger tidigare. Livets pusselbitar bildar ett mönster som jag inte vågar tyda. Men om livet vore en film så skulle den här sekvensen passa väldigt bra in i manus.
Jag klev på  ett kort på golvet, det flög med mig en bit och vände sig uppåt. Av någon anledning tittade jag ner på det. Det var en Joker, bärandes på Hjärter Kung.

Jag drömde i natt att jag väldigt sakligt bestämde mig för att jag inte ville vara ensam längre, utan att det var dags att hitta en pojkvän och väldigt sakligt tog jag tag i saken och började internet-dejta.

Svadhistana

I början av min tantrakurs berättade lärarna för mig att när vi börjar göra våra övningar kommer det sätta igång energier som även kommer visa våra mörkare sidor, som dessförinnan kanske varit undanträngda eller dolda bakom annat krafs.

Under muladharaövningarna blev jag mörkrädd och  fick se att jag har problem med att ta tag i saker och ting. Ligger fortfarande efter mitt eget schema efter de veckorna men jag får nog ihop det till slut. Nu är vi inne på svadhistana, sakralchakrat. Och jag börjar det hela med att må skit och tycka att mitt liv inte har någon mening och jag lyckas på något vis göra mig såpass osams med mina två bästa och äldsta vänner att det känns som att de gått från att älska till att hata mig. Och min lilla last, mycket lilla för den är väl ganska betydelselös egentligen har gett sig tillkänna igen, trodde ännu en gång att jag kommit över min affektion för slemmiga playertyper, men nejdå. Med svadhistana i rörelse är det väl dags att fejsa det och se efter vad det egentligen är för något.
Svadhistana chakrat styr över sex, vatten, njutningssökande, relationer och relateranden, känslor, inre reflekterande av yttre omständigheter osv.

Det känns som tornet i tarot. Alla gamla ohållbara strukturer måste rasa för att något nytt och strabilare ska byggas fram.

Positivt är iaf att min intuition börjar bli starkare och jag har märkt en viss klarhet i uppfattningen om mig själv. Och även om det är jobbigt så är det intressant att så mycket kan hända på det psykiska planet och även i yttre omständigheter som det inte känns som att man riktigt rår över pga att man ställer kroppen i några positioner en stund om dagen.

Och rebellen som jag pratade om tidigare. Han är här nu och han är vaken och jag tror inte att det finns så mycket jag kan göra för att stoppa honom nu… Jag ska fram, den sanna delen av mig, även den som är jobbig och plågsam och alla onaturliga beteendemönster jag dragit på mig genom åren läggs i det kritiska dagsljuset. För att annars kan jag inte utvecklas till min fulla potential och det är dags nu.

Om inre vetande och rädslor

Det händer ibland, väldigt sällan nuförtiden förstås, att jag jagar upp mig själv och blir riktigt rädd. För demoner, inkäktare eller omkringstrykande massmördare. När jag var tonåring lärde jag mig att hantera den rädslan genom att slå en cirkel av ljus runt mig och kalla på mina egna skyddsandar. Och när jag har tvivlat på deras existens har min logik ändå vunnit i och med att jag kunnat säga mig själv att om de r overkliga så är definivt också alla demoner det och i den tryggheten har jag funnit lugn och harmoni igen.

På min tantrayoga håller vi på med muladhara chakrat eller rotckakrat som man också kallar det. Det är det chakra som  styr över vår överlevnad och självklart vilar alla våra rädslor gällande livet och kroppen där. Det började med första veckan att jag kände mig väldigt aggressiv och jag reflekterade lite över vart all ilska kom ifrån och hur svårt det var att bibehålla mitt lugn och den harmoni jag känt så mycket dagarna innan. Sen dök paranojan upp. Hade mardrömmar och en rädsla för mörkret som jag inte upplevt på år och dagar. Vågade knappt gå runt i lägenheten och dubbelkollade x antal gånger att dörren var låst. Effekterna av att väcka blockerade energier i rotchakrat – obefogad rädsla, mardrömmar och aggressivitet. Jahapp, där fick det sig en förklaring då… Och hur löser man det då? Genom att fortsätta med samma asana-s (yogaställningar) som väckt skiten och att affirmera trygghet så klart!

Den tonåriga Josefine var inte så dum hon… Jag hittade en gammal dagbok från åttan, så mycket vishet som gömde sig där, inte så mycket konkret handlande efter den visheten, men vetskapen fanns där redan då. Och Hanna sa det så bra för ett tag sen. ”Du litar så mycket på alla andra men innerst inne vet du redan allt, du måste börja lita på dig själv!” Och ja, så är det nog. I mitt hjärta bor all sanning, det vet jag ju, jag har bara glömt bort det.

Hösthimmel

Jag tror att jag för första gången på väääldigt länge är kär utan att vara olycklig. Och detta trots att jag inte har någon aning om vad föremålet för min affektion känner för mig eller om det ens är det minsta möjligt att vi kan vara tillsammans i slutändan.

Men jag antar att universum lärt mig att det inte handlar om någon annans känslor, utan om mina.
Utanför fönstret går solen ner över höströda löv och färgar himlen i de mest romantiska färger. Älvan på min ena axel dansar, skrattar, sjunger och ler och på den andra sitter  fågeln och gosar kärleksfullt mot min kind.
Det är en bra kväll.

Att följa hjärtat

Oavsett vad.

Kanske inte så lätt. Men nödvändigt. För oss alla. De flesta av oss har glömt var det sitter nånstans, kan inte höra dess röst, tyngda som vi är av egon, borden, normer, skuld och falska önskingar som vi kanske borde ha men egentligen inte har.

Jag ska följa hjärtat nu, oavsett vad. I de små som o de stora besluten, det går inte annars, jag måste veta vart det sitter, jag måste få höra dess röst.

Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

En man i natten

 I natt vaknade jag av en känsla att någon betraktade mig. Jag slog upp ögonen och i mörkret rakt framför mig stod en man med långt hår. Jag stirrade på honom och han löstes upp och försvann. Mitt hjärta bultade hårt och snabbt, jag kände mig förföljd, jagad, det kändes som att någon fortfarande fanns kvar i lägenheten, eller skulle ta sig in hit. Det kändes varnande och det tog en stund innan jag hade ro att somna om.

Var det någon här hos mig i natt? Eller var det ett tecken för något?