Hösthimmel

Jag tror att jag för första gången på väääldigt länge är kär utan att vara olycklig. Och detta trots att jag inte har någon aning om vad föremålet för min affektion känner för mig eller om det ens är det minsta möjligt att vi kan vara tillsammans i slutändan.

Men jag antar att universum lärt mig att det inte handlar om någon annans känslor, utan om mina.
Utanför fönstret går solen ner över höströda löv och färgar himlen i de mest romantiska färger. Älvan på min ena axel dansar, skrattar, sjunger och ler och på den andra sitter  fågeln och gosar kärleksfullt mot min kind.
Det är en bra kväll.

The Bodacious Bodach

Så var han framme igen. Igår skulle jag träffa Jennie vid tvåtiden, jag hade egentligen inte alls tid å träffa henne, jag hade tvättdag, disken var stor som ett monster och luktade lika illa, (vilket i sig är en helt annan fråga), det var sista dagen på den obligatoriska spelansvarsutbildningen och kylskåpet var tomt…. Vid halv två tittade jag på telefonen och tänkte att jag måste ringa Jennie, jag skulle bara göra det och det först. När det och det var gjort gick jag för att ringa men då var fånen borta. Jag letade och letade och letade, omöjligt.. helt försvunnen… Jag hörde den ringa lite tyst nånstans ifrån, lite retsamt sådär ”Jag finns här nånstans men du kan inte ta mig på hela hela dagen”

Ibland dyker de upp, de små snattarna, de snor ens grejer och lägger dem på omöjliga ställen. Även om det känns som att de riktigt vill jävlas med en, så är det ju inte av illvilja. De vet liksom jag, att man ibland hellre vill göra roliga grejer istället för sådant som man borde, men om då alla förbindelser med det roliga försvinner… Vad gör man då? Ja.. då får man helt enkelt lov att ta tag i det som måste tas tag i. The Bodacious Bodach, finns det de som kallar honom, den lilla snattaren. Jävligt jobbig, men också väldigt bra att ha för sådana som jag.

La Lloumma

Igår natt plockade jag fram min faery-tarotlek. Korten sa förändring, gå framåt, släpp det förflutna, låt det gamla dö och det nya att träda fram, full fart framåt och tålamod. Förändring står för dörren, det vet jag, det känns ju ganska svårt att missa. Senaste dagarna har jag bläddrat i ”finn din inre kraft” och ”livet med mening” böcker. Snubblade över ”the power of now” i vadagsrummet. Men precis som tarotkorten oavsett om det är änglar, älvor, osho eller thoth, berättar de inget jag inte redan vet, de ger ingen vägledning. Inget utanför mig kan berätta för mig vad det är jag egentligen vill.

Men de ger mig ändå nånting. En påminnelse om vem jag är, en påminnelse om min längtan efter andlig utveckling. Och en påminnelse om att det var längesen jag kände insiktens kraftfulla genomsyrande. De väcker en längtan efter meditation och centralisering. En längtan efter att prata lite med en älva.

Och så i morse satte jag mig ned med faerykorten igen och min egen faeryguide dök upp i läggningen.. typiskt, jag som hade tänkt att göra det lätt för mig och läsa korten innantill, inspireras utan att behöva göra något själv :s ”Jaha” tänkte jag. Och blundade såsom jag gjorde förut för att lyssna efter orden hon gav mig. Till en början förstod jag inte riktigt vad hon sa, Louma, Loumbardia, Loke.. ”Vad vill du? Är det ditt namn?” undrade jag. Hon skrattade, ett klingande skratt. Väldigt vackert, väldigt älvlikt. Rent som ett barns lät det, inte i mina fysiska öron, mer som ett minne. Jag tittade upp och såg, inte med mina fysiska ögon, kalla det det tredje ögat kanske, en späd liten älvfigur som rullade runt bland mina kort och tittade upp på mig med ett spjuveraktigt leende, hon kunde inte sitta still. Helt plötsligt klättrade hon runt på mitt ben och morrade som en hund. Lekfullt. ”Du måste dansa mer!” fnittrade hon och så hoppade hon upp på min axel och viskade något i mitt öra som jag inte kunde uppfatta, det var förmodligen inte meningen heller, det var mer som en sensuell viskning, en lekfull, smått erotisk smekning. Hon skrattade sitt ljuvliga skratt och kurade  ihop sig på min axel och la sig för att sova, med mig förvissad om att där sitter hon på min vänstra axel, närhelst jag behöver henne. Sensuella, lekfulla, med eller utan mening, La Louma, (jag vet inte än om det är hennes namn och om jag känner älvsläktet rätt kan hon nog lika gärna byta imorron om hon hittar nåt annat som låter fint) hon sitter på min axel och påminner mig om glittret i mina ögon och om vem jag egentligen är. Och att det är väldigt trevligt att prata med en älva.