Om inre vetande och rädslor

Det händer ibland, väldigt sällan nuförtiden förstås, att jag jagar upp mig själv och blir riktigt rädd. För demoner, inkäktare eller omkringstrykande massmördare. När jag var tonåring lärde jag mig att hantera den rädslan genom att slå en cirkel av ljus runt mig och kalla på mina egna skyddsandar. Och när jag har tvivlat på deras existens har min logik ändå vunnit i och med att jag kunnat säga mig själv att om de r overkliga så är definivt också alla demoner det och i den tryggheten har jag funnit lugn och harmoni igen.

På min tantrayoga håller vi på med muladhara chakrat eller rotckakrat som man också kallar det. Det är det chakra som  styr över vår överlevnad och självklart vilar alla våra rädslor gällande livet och kroppen där. Det började med första veckan att jag kände mig väldigt aggressiv och jag reflekterade lite över vart all ilska kom ifrån och hur svårt det var att bibehålla mitt lugn och den harmoni jag känt så mycket dagarna innan. Sen dök paranojan upp. Hade mardrömmar och en rädsla för mörkret som jag inte upplevt på år och dagar. Vågade knappt gå runt i lägenheten och dubbelkollade x antal gånger att dörren var låst. Effekterna av att väcka blockerade energier i rotchakrat – obefogad rädsla, mardrömmar och aggressivitet. Jahapp, där fick det sig en förklaring då… Och hur löser man det då? Genom att fortsätta med samma asana-s (yogaställningar) som väckt skiten och att affirmera trygghet så klart!

Den tonåriga Josefine var inte så dum hon… Jag hittade en gammal dagbok från åttan, så mycket vishet som gömde sig där, inte så mycket konkret handlande efter den visheten, men vetskapen fanns där redan då. Och Hanna sa det så bra för ett tag sen. ”Du litar så mycket på alla andra men innerst inne vet du redan allt, du måste börja lita på dig själv!” Och ja, så är det nog. I mitt hjärta bor all sanning, det vet jag ju, jag har bara glömt bort det.

Han var bara förtjust

Han blev jätteförtjust, glad, ville bara vara nära, röra vid. Och han uttryckte sin förtjusning utan att bekymra sig. Han la ingen värdering på sig själv eller sina känslor. Han bara var där, nära. På ett väldigt otvunget och självklart vis.

Och så klart var det mig han blev förtjust i, för att visa mig att det är så lätt egentligen. Känna, hjärta, vara, utan en massa tankar om hänsyn och passande eller opassande, rätt eller fel.

Han var bara förtjust.
Det var fint.

Att följa hjärtat

Oavsett vad.

Kanske inte så lätt. Men nödvändigt. För oss alla. De flesta av oss har glömt var det sitter nånstans, kan inte höra dess röst, tyngda som vi är av egon, borden, normer, skuld och falska önskingar som vi kanske borde ha men egentligen inte har.

Jag ska följa hjärtat nu, oavsett vad. I de små som o de stora besluten, det går inte annars, jag måste veta vart det sitter, jag måste få höra dess röst.

Paniiik!!

Fick kallelsen till skolan idag.

Direkt kom alla tankar. Har jag gjort rätt val nu? har jag verkligen tänkt igenom detta ordentligt? Tänk om skolan är helt värdelös och inte leder till någonting. Tänk om tjejerna i min klass är superkorkade, ytliga bimbosar hela bunten som bara söker prestige och känner sig hotade av allt och alla. Tänk om jag valt fel… Borde jag inte vara i skåne istället? Finns det maskörutbildningar där? Varför tittade jag inte på det först? AAAAHH!!!

Ja… Och så lugnet efter stormen. Jag har gjort mitt val och det värsta som kan hända är inte hela världen. För vad gör det om hundra år när allting kommer kring tjo!

Lekfullhet Jos! Lekfullhet!

Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

Jag höll ju faktiskt på med något

Livsglädje, egensinnighet och kraft!

Självrespekt

Hur kunde jag tillåta dig behandla mig så?

Jag såg det inte, rädd.

Och nu, att se det, att acceptera det.
Jag var rädd, rädd för dig, för att du skulle såra mig, för att jag inte skulle räcka till. Och i den rädslan lät jag dig på sätt och vis köra med mig. Jag ångrar inte våra nätter, men jag känner mig ryggradslös. Och den känslan är riktigt jobbig att titta på.
Hur accepterar jag den svagheten?
Hur förlåter jag mig själv?
Och hur får jag tillbaka min ryggrad?

Å universum, ge mig tillbaka min självrespekt!

En stadsfjolla och en skogsnisse

Vad är det som händer? Alla hjärnspöken ska tydligen tas tag i nu.

Du är smartare än jag. Du försöker stänga av. Du lyckas och det gör ont, men du har väl rätt antar jag. Jag borde väl också se mig om efter bromsen och den där off-knappen.

Och så undrar jag vart omprogrameringsskivan är nånstans. Den som kanske kan lära mig att dra till mig lika fina människor som du, fast närmre. Den som kan ställa om min radar, så att den inte skriker, smärta, sorg och längtan utan lycka, kärlek och närhet.

Tack för att du inte tillåter mig och förlåt för att jag försöker sno ditt hjärta och springa…

Huvudbry

Min största livsläxa är att stiga ur mitt huvud. Etthundra och en surrande röster som hindrar mig från att se klart och höra hjärtats röst.

Symboliskt: Igår gick jag på tunnelbanan och åkte åt fel håll. Bakåt istället för framåt. För att jag var fast i hjärnans karuseller.

Hallå! Rädda mig från mig! Jag vet inte hur jag ska gå framåt för mitt huvud vill kontrollera mina steg.

I want to break free

Det pirrar i kroppen. Jag börjar förstå det som jag egentligen alltid vetat men glömt bort. Det handlar om glädje, spontanitet, gränslöshet, att inte göra som alla andra. Någonstans djupt inom mig börjar något spira. Min egen vilja, mina drömmar börjar ta form. Form utanför formen.

En sovande rebell är väckt. Men han har precis börjat kisa med ögonen mot solen, full av livsglädje, egensinnighet och kraft. Jag tror han tänker sträcka på sig lite, gona sig och mysa lite i solen innan han börjar agera…

Fröken borde sitter fortfarande på mina axlar och försöker vrida mitt huvud någonstans utan att hon vet vart. Men jorden under skakar, mullrar lite, hon tittar runt sig lite oroligt, letar efter lockbeten.

I kroppen pulserar blodet, energi, ljus. Det strålar ut från mina händer. Jag vet. Och jag vet att jag inte behöver veta det jag inte vet. Men jag tillåter mig känna det jag känner, försöker se vad det är jag vill, inte vad jag tror att jag vill eller vad andra vill att jag vill. Vad är vilja, vad är motstånd, vad är rädsla?

Att lyssna till mig och till livet, som talar i symboler till mig och ju mer jag lyssnar desto tydligare talar rösten i mitt hjärta.

Ledorden just nu är: Lekfullhet, egensinnighet, glädje, vilja, spontanitet, gränslöshet, att lyssna inåt och utåt.