Jag har köpt en gitarr

Å jag övar å övar å övar och har inte så mycket att öva på så mina sambosar är nog rätt så trötta på att höra ”everybody hurts” om och om igen. Men jag tycker om det… Det är meditativt. Jag tycker om känslan i mina fingertoppar. Och jag tror faktiskt att jag blir lite smartare av det. Det känns som att det länkar ihop det intuitiva och inkännande med det logiska hos mig.

Och det är ändå väldigt tröstande att spela ”everybody hurts” Där mollackordet drar fram smärtan och durackorden läker den. Gammal smärta. Som fortfarande gör ont i ett litet hörn i hjärtat. Gamla satar som hjärtat har svårt att släppa taget om som ligger där och gnager.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att släppa dem. Jag vet att det är för att jag aldrig hann tröttna på dem, hann se vad det kunde ha blivit. Men kan jag inte bara acceptera det? Det finns så många frågor kvar. Kämpade jag tillräckligt hårt? Var jag för stolt? Var jag för öppen med mina känslor? Skrämde jag dem? Om han lär sig hur man kysser ordentligt skulle vi kunna hitta tillbaka till varann ? Jag har insett nu i efterhand att han och jag egentligen inte passade så bra ihop och att han egentligen är alldeles för destruktiv och att han kysser förjävligt illa. Men när han infinner sig på alla platser jag skulle vilja vara börjar jag undra över ödet igen och när han är vänlig mot mig, väcks något till liv igen och varje gång jag träffar honom öppnar han upp något som, trots att han kysser så illa, får mig att förälska mig (i någon ny sate) igen och igen. De har gett mig ärr. Ärr som värker stilla timmar och föder frågor som inte fått svar.

Och min gitarr slår an strängar som inte besvarar några frågor, men lugnar.
Everybody hurts…. (Em, A Fan ont gör det fortfarande) Sometimes (D Men det går över)
Pling!