Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

Jag har världens bästa vänner!

Ville bara säga det. Stöttande, lyssnande, älskande.

Jag älskar er!

Slutet av tunneln

Nu har jag krälat runt i min sorg och sörjt, tömt ut alla tårar. Känt, känt och känt.

Jag har suckat över illusioner, ilsknat över orättvisor och nått ner till den sorg som bara kroppen kunde känna.
En sorg som intellektet inte kunde nå, men som behövde nås, som enbart kunde nås genom en annan sorg. Även om besvikelse kanske är mer rätt ord egentligen.

Och allting känns redan lite lättare, de två senaste dagarna har solen lyst, stunder av inspiration och glädje har glimtat förbi. Så länge jag inte tänker och bara känner, inte dömer, bara är så är det inte så jobbigt.

Jag ömsar skinn igen, puppar. Snart kommer jag ut, långt starkare och färgrikare.

Ratad

Det handlar inte om någon annan, det handlar om mig.

Begrunda det och minns det.

Cykler, dessa cykler…

Det går över, det är det som är så skönt. Men man hamnar ju där när man inte kommit hem på länge, när själshuden börjar flagna, för att man inte tillåtit sig att komma hem, inte tillåtit sig att dyka ner i sin själsliga ocean. När man inte lyssnar på ropet inifrån. När yttre aktiviteter och andra människors behov har fått gå före ens egna. Hade jag inte kommit ifrån det där? Tydligen inte. Hur kunde jag glömma? En liten time-out, ett litet dopp i oceanen, som läkt de värsta skadorna och får mig att orka lite till. Men det är dags att komma hem nu. På riktigt.

 

Naken

Kan man väl säga.

Jag blev sjuk, redan i onsdags natt, utmattad av kvällens skådespeleri. Och tillfrisknade igår när insikten lagt sig på plats och omvandlats till handling. Att släppa masken. För de enda stunder jag orkar vara sårbar är när jag är sjuk. De enda stunder jag mjuknar upp litegrann. Igår släppte jag mina masker och tillät mig bara vara. Det kanske inte märktes så stor skillnad annat än att jag var lite lugnare än vanligt. Men det kändes en stor skillnad.

Jag orkar inte låtsas som ingenting, jag tänker inte låtsas som ingenting. Det handlar om att följa mitt hjärta nu, låta mitt hjärta öppna upp och hela. Oavsett inför vilka ögon detta måste ske. Även om de förstår vad jag egentligen känner. Så att jag så småningom kan släppa taget och det kan kännas naturligt för oss alla. Och så att jag kan öppna upp mig för ny kärlek. Släppa in istället för att skrämma bort nästa person som tilltalar mig.

Och det konstiga är att det känns inte ens läskigt, det känns skönt. Befriande. Naken. Fri…