You’re a human being, not a human doing

De senaste dagarna har jag reflekterat mycket kring de stora frågorna i livet. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad handlar det här livet om egentligen? Finns det någon mening? Vad ska jag göra? Finns rätt handling? Och det förvånar mig att den typen av frågor inte förekommer mer i det allmänna mediautrymmet. Eller i skolgången. För de är ju ändå basen till alla våra val och handlingar. Hur ska jag kunna välja karriär om jag inte vet vem jag är, eller vad som är viktigt i livet, på riktigt?
Men det är klart, det är frågor som sätter oss i kontakt med djupet av våra rädslor och det är lätt att gripa efter snabba, enkla svar. Och vi gör så, istället för att titta på vad det är som skaver, försöker vi linda in oss i mer bomull, genom att fylla på med materiella ting(shopping), religion, andligt sökande, sökande efter den perfekta partnern, den perfekta karriären.  Och så blir vi olyckliga när vi misslyckas. Våra föräldrar gör så, tidningar gör så, bloggar gör så, våra vänner gör så. Så hur ska vi förstå att vi kan göra annorlunda? Vi lär oss genom livet att tillfredsställelse kommer utifrån. Köp mer saker så du blir häftigare så du… vaddå? Bli kär och bli älskad (som jag har jagat efter den myten) så blir du vaddå? Hitta ditt livs kall så får livet mening, eller? Var snäll så kommer du till himlen när du dött, om det nu finns nån himmel efter döden, men ifrågasätt inte det, lite på det, det är ditt sista halmstrå innan du möter skräcken inför livet. Liv efter döden, reinkarnation, jag ska födas igen och igen tills jag lärt mig mer och mer och mer och sen då? Ett evigt sökande utåt, bortåt, in i framtiden. Små snuttefiltar, så vi ska undgå den stora skräcken att det kanske inte finns någon mening med allt detta görande. Jag är ju här, så vad ska jag GÖRA med detta liv?

Så har jag snubblat över lärare som kommit över skräcken inför livet och talat om djupet och höjden och försökt förklara det som  är allra närmast. Adyashanti, Byron Katie, Mooji, Gangaji, Jed McKenna.. Vilka alla hänvisat inåt och skapat en djup resonans med mig, men som i mitt huvud ändå tett sig i ett utåt sökande.
Tills häromdagen. Då min vän Rickard presenterade mig för  John Sherman. Vars enda lära är. Titta inåt. Titta på vem du egentligen är. Det som du kallar jag. Det som alltid varit du. Sök inte efter några nya sanningar, insikter, förståelser. Bara titta.
Och det förvånade mig att jag så sällan umgås med det som är så nära. Jag har hört ”Gå till källan!” ”Lugnet i stormens öga.” T.o.m i mitt andliga sökande har det hela tiden följts av en känsla av att jag måste uppnå något, av att jag borde se, det som de ser. Att jag inte är min kropp, mina tankar, mina känslor, inte ens mitt varande… Åh! Extas! Jo en gång tidigare i en guidad meditation med Mukti, där hon säger ”It’s the closest thing about you”

Jag vet inte vad detta är, eller vad det kommer leda till. Men jag kan känna att i umgänget med det som är allra närmst finns ett energipåfyllande, en vitalitet och livskraftighet, ett lugn och ett varande som är närmare livet än allt det som händer utanför i sökandet, i görandet, i alla försök att uppnå.. vaddå?

Prova du! Gör det nu Titta på dig själv.

<3

Kärlek och rädsla

Jag undrar om det jag insåg igår går att skriva ner och om det överhuvudtaget betyder något egentligen.
De senaste gångerna jag blivit riktigt intresserad av någon har min respons inte varit positiv och öppen till känslan utan jag har mött den med sorg och rädsla. Sluten. Rädsla för att bli avvisad, rädsla för den sorg som tagit över så många gånger tidigare, rädsla för min egen förmåga att fantisera ihop stora illusioner och även om varje gång alltid har lärt mig något och jag kan se det positiva med det hela i efterhand så har jag nog aldrig tidigare riktigt mött min rädsla för ensamhet, smärta och avvisande.
Kanske är det yogan, kanske är det tavlorna jag målat. Fick igår se en väns sorg över en kille som uppenbarligen inte verkade vara intresserad och jag kände igen mig väldigt starkt men jag upptäckte att det har uppstått en stilla acceptans av det möjliga avvisandet. ”Maybe he’s just not that into you” Det är inget personligt. Han kanske helt enkelt bara inte är intresserad. Och det är ok. Och acceptansen av det senaste föremålet för mitt intresses icke-intresserade respons gör att jag tror att jag kanske nästa gång det händer inte behöver reagera med så stark smärta och så stark rädsla. Kanske nästa gång att jag vågar hålla mig öppen och följa flödet.
Den som lever får se

Affirmationsord

Mod
Spontanitet
Hängivelse
Kärlek

Ingenting är säkert

Bland det allra viktigaste jag lärt mig det här året så är det just det, att ingenting är säkert. Och var gång jag jagar upp mig eller blir rädd och nervös eller försöka klänga mig fast vid något kan jag ta tre djupa andetag och finna trygghet i att vad som helst kan hända och att det finns en mening med det men ingen mening med att oroa mig och vara rädd. Och jag har nog aldrig känt mig så trygg som jag gör nu.

Jag har världens bästa vänner!

Ville bara säga det. Stöttande, lyssnande, älskande.

Jag älskar er!

Slutet av tunneln

Nu har jag krälat runt i min sorg och sörjt, tömt ut alla tårar. Känt, känt och känt.

Jag har suckat över illusioner, ilsknat över orättvisor och nått ner till den sorg som bara kroppen kunde känna.
En sorg som intellektet inte kunde nå, men som behövde nås, som enbart kunde nås genom en annan sorg. Även om besvikelse kanske är mer rätt ord egentligen.

Och allting känns redan lite lättare, de två senaste dagarna har solen lyst, stunder av inspiration och glädje har glimtat förbi. Så länge jag inte tänker och bara känner, inte dömer, bara är så är det inte så jobbigt.

Jag ömsar skinn igen, puppar. Snart kommer jag ut, långt starkare och färgrikare.

Ratad

Det handlar inte om någon annan, det handlar om mig.

Begrunda det och minns det.

Cykler, dessa cykler…

Det går över, det är det som är så skönt. Men man hamnar ju där när man inte kommit hem på länge, när själshuden börjar flagna, för att man inte tillåtit sig att komma hem, inte tillåtit sig att dyka ner i sin själsliga ocean. När man inte lyssnar på ropet inifrån. När yttre aktiviteter och andra människors behov har fått gå före ens egna. Hade jag inte kommit ifrån det där? Tydligen inte. Hur kunde jag glömma? En liten time-out, ett litet dopp i oceanen, som läkt de värsta skadorna och får mig att orka lite till. Men det är dags att komma hem nu. På riktigt.

 

Naken

Kan man väl säga.

Jag blev sjuk, redan i onsdags natt, utmattad av kvällens skådespeleri. Och tillfrisknade igår när insikten lagt sig på plats och omvandlats till handling. Att släppa masken. För de enda stunder jag orkar vara sårbar är när jag är sjuk. De enda stunder jag mjuknar upp litegrann. Igår släppte jag mina masker och tillät mig bara vara. Det kanske inte märktes så stor skillnad annat än att jag var lite lugnare än vanligt. Men det kändes en stor skillnad.

Jag orkar inte låtsas som ingenting, jag tänker inte låtsas som ingenting. Det handlar om att följa mitt hjärta nu, låta mitt hjärta öppna upp och hela. Oavsett inför vilka ögon detta måste ske. Även om de förstår vad jag egentligen känner. Så att jag så småningom kan släppa taget och det kan kännas naturligt för oss alla. Och så att jag kan öppna upp mig för ny kärlek. Släppa in istället för att skrämma bort nästa person som tilltalar mig.

Och det konstiga är att det känns inte ens läskigt, det känns skönt. Befriande. Naken. Fri…