Fredagstankar

Fredagkväll och snart är det mensdags, vilket innebär att jag sitter här och smådeppar. Funderar på vart glädjen tog vägen, hur tam jag har blivit, vad jag behöver göra för att väcka mig och hur man markerar revir.

Jag tänker på de glittriga ögonen hos två kollegor. Snälla, småbusiga, glada, glittrande, vackra. En gång var jag också sån. Kanske är jag fortfarande. Men jag är inte glad, inte dansande, inte smågalen som jag alltid varit. Inte lika mycket iaf. Och jag trivs inte.

Jag funderar på passion, glädje, hängivelse, att göra det man verkligen vill. Utan att tveka. Att inte tänka på de sociala konventionerna.

Och jag funderar på hur man gör när man avväpnar en giftig tunga. Hur säger man ifrån när man blir ”lilla-gummad” och bedd att lugna ner sig när man är uppspelt, inte stressad. Hur övervinner man någon som manipulerar? Någon som bakom ett skratt som klingar falskt försöker göra sig överlägsen?

Veckans affirmation

”Jag känner glädje och meningsfullhet i det jag gör”

Nu ska jag bli spåtant på riktigt! del 2

Mmm, faktiskt.. På lördag ska jag vara spådam på jobbet. Det är ju Alla helgona helgen och Halloween och allt vad det innebär. Så då kommer jag och mina tarotkort befinna oss i entren och tala med själar.

Det där med affirmationer är ju inte en helknasig idé va…

Idag tar jag inte ansvar för nånting!

Jo.. ok då.. för det lilla jag får reda på och för att vara trevlig mot alla förvirrade själar som tar sig hit..

Trots en veckas småkaos, mycket att göra och en massa fel och strul höll jag näsan över vattenytan och ögonen fria från tårar, kände mig stark och landad. Men så igår gick det snett, ett fel som bara handlade om stress och ett feltryck, men likväl var det Mitt fel. Det var ingen som glömt tala om något för mig det var rätt och slätt mitt fel. Och jag tycker inte om att göra fel, jag tycker inte om när det naggas på mitt rykte.. För mig själv får jag gärna ha fel och laster men alla andra ska helst tycka att jag är felfri.. Jo.. jag vet.. Jag säger alltid till alla andra att de inte ska vara så taskiga mot sig själva och inte piska sig själva så hårt för att de är mänskliga. Men det hindrar inte att det kändes otroligt jobbigt.

Idag befinner jag mig inte på jobbet utan i en relativt öde trailer i anslutning till Stockholm Open, mitt enda ansvar är att inte gå härifrån utan att någon är här och att vara trevlig mot människor. Och jag tar inte på mig ett jota till.

Idag fick jag veta

Och jag behöver inte våndas mer.. Jag har ett jobb! Jag var lugn, förvissad, jag vägrade gå vilse. Men visst var det jobbigt, djävulen viskade i öronen hela tiden. ”Du kommer inte få det” ”Du kommer inte klara av det” ”Du kommer inte hitta något jobb” ”Sen kommer du inte ha några pengar” ”Vad är du för latmask, sitta här och göra ingenting!” Den djävulusiska röst som inte bryr sig om att den säger emot sig själv. Vill glida fram på lättja samtidigt som den piskar en i ryggen att springa.. nånstans oavsett om den vet vart…

Men ha! Ser du.. Jag vann över rösten.. Min själ vet när det är dags att springa och vart och när det är dags att vila i förvissning. Nu har jag ett jobb, en trygghet, nu kan jag fokusera fullt på min inre utveckling och försöka minnas att vara lugn och förvissad.

Påminnelse till mig själv: Meditera, rota och centrera. Ryggradsmeditation….