Hjärnsnurr

Snurr snurr snurr.. Varför gick jag fel där? Och varför såg han ut som honom? Är han här? Borde jag göra något nu? Vad känner han? Vad känner jag? Vad är meningen? Vad är meningen med livet? Finns det ett rätt sätt? Finns det en mening? Vem är jag? Vad vill jag? Och spelar det någon roll egentligen? Vad är klart? Vad är drömmar? Vad är tankar? Vad håller jag på med?

Ibland är allting kristallklart eller åtminstone kärleksfullt och tålmodigt väntande på klarhet. Och ibland så lägger sig huvudet i… Dimmor mina vänner, de har vi pratat om förr…

När tanken tystnar får hjärtat tala.

Hösthimmel

Jag tror att jag för första gången på väääldigt länge är kär utan att vara olycklig. Och detta trots att jag inte har någon aning om vad föremålet för min affektion känner för mig eller om det ens är det minsta möjligt att vi kan vara tillsammans i slutändan.

Men jag antar att universum lärt mig att det inte handlar om någon annans känslor, utan om mina.
Utanför fönstret går solen ner över höströda löv och färgar himlen i de mest romantiska färger. Älvan på min ena axel dansar, skrattar, sjunger och ler och på den andra sitter  fågeln och gosar kärleksfullt mot min kind.
Det är en bra kväll.

Ok jag erkänner…

Att jag tycker om dig. Att jag älskar din lekfullhet, ditt allvar, ditt djup, ditt leende, dina ögon, ditt fåniga skratt, dina matvanor, haha, ditt sätt att leva. Att jag fascineras av ditt sagoväsen. Att jag beundrar din lättsamma attityd. Att jag tycker om din vilda spontanitet. Att jag förtrollas av ditt trummande och att din röst får min kropp att pirra och mitt kattjag att spinna.

Och så 10 minuter senare…

Aj!!!

Jag slår för det mesta inte på andra, jag slår på mig själv, men jävlar vad hårt jag slår..

Aj!!!

Det som gör mest ont är när jag tänker att jag själv sabbat för mig.

Och jävlar vad ont det gör…

Så dansar vi…

Jag har känt när jag sett på dig ibland, att vi hör ju ihop på något vis. Vi passar ju ihop på något sätt. Men det är så mycket saker i vägen, så mycket bråte, så mycket anpassning, så mycket rädslor, så många borden, så många rädslor för borden. Så långa avstånd. Så mycket som hindrar oss att se det som verkligen är där.

Jag vet inte ännu vem du är för mig, men det är ok. Jag försöker inte sätta mig över mina känslor för dig. Jag vet att det finns en hel drös med anledningar med borden till att jag borde vara kär i dig och framförallt det motsatta. Och det är bordena, bördorna som gör ont. Och där lär du mig massor, utan att du ens själv vet om det. Men innanför, bortanför allt detta, inne i mitt väsen älskar jag ditt väsen, bara sådär, utan anledning. Och jag lägger här ner alla borden och tillåter mig att älska dig, villkorslöst, så länge jag har lust.

Vi borde inte vara tillsammans. Vi borde inte alls. Jag är, du är och vi dansar på livets vågor, ibland tillsammans men för det mesta var och en för sig.

Dagens synkronisitet

Bortsett från 444 och alla X jag ser överallt.

Gott och ont finns inte.
Relationer handlar inte om att få kärlek utan att ge kärlek.
Vill du få något att manifestera sig måste du bestämma dig för att det ska ske, att det redan sker, just nu. Och se till att det du bestämmer dig för är i enlighet med vad din själ vill ha annars är risken stor att du ändrar dig innan det har hunnit manifesteras…. typ…

Det är vi som bestämmer hur världen ska vara, trivs vi med den värld vi har eller ska vi ta och ändra våra tankar om den?

Kärlek!

Han var bara förtjust

Han blev jätteförtjust, glad, ville bara vara nära, röra vid. Och han uttryckte sin förtjusning utan att bekymra sig. Han la ingen värdering på sig själv eller sina känslor. Han bara var där, nära. På ett väldigt otvunget och självklart vis.

Och så klart var det mig han blev förtjust i, för att visa mig att det är så lätt egentligen. Känna, hjärta, vara, utan en massa tankar om hänsyn och passande eller opassande, rätt eller fel.

Han var bara förtjust.
Det var fint.

Att följa hjärtat

Oavsett vad.

Kanske inte så lätt. Men nödvändigt. För oss alla. De flesta av oss har glömt var det sitter nånstans, kan inte höra dess röst, tyngda som vi är av egon, borden, normer, skuld och falska önskingar som vi kanske borde ha men egentligen inte har.

Jag ska följa hjärtat nu, oavsett vad. I de små som o de stora besluten, det går inte annars, jag måste veta vart det sitter, jag måste få höra dess röst.

The singer of the chalice

Tillit, kärleksfullhet, tålamod och förväntansfull tacksamhet.

Nu ska jag ut i solen och gosa med löven på träden!

Brutet mönster

Och så insåg jag att jag brytit mönstret och för en kort sekund insåg jag att allt är möjligt. För ett litet ögonblick var jag inte ett dyft rädd. Jag minns inte vad jag tänkte i den sekunden, jag minns inte känslan jag fick. Jag vill men kan inte återskapa det med tankens kraft, jag kan bara vänta och hoppas att det dyker upp igen. Men igår, för ett litet ögonblick skådade jag rakt in i sanningen.