Trädgårdsmästare

Vilken vacker symbolik! Han skapar genom att ge tillbaka. Vad fint!

Det kanske börjar gå åt rätt håll nu….

Stockholm i mitt hjärta

Ska jag åka hem? Vill jag? Vågar jag? Vågar jag stanna?

Ska jag gå den här konstskolan?

Det börjar kännas mer och mer rätt.. Men förra årets missar har gjort mig förtvivlat rädd för att göra ett misstag… Men kan det verkligen bli ett misstag att åka hem? Hela världen ligger ju öppen sen om det skiter sig.. eller?

Hjälp! Jag menar det! Hjälp!

Ok.. jag ÄR förvirrad

Fan… nu sitter jag här igen, precis som för ett år sen och undrar vart fan jag är på väg.. Visst jag har funnit ett lugn och jag är inte alls lika stressad som då, jag är inte så orolig över att jag faktiskt måste bli något för att jag har konstaterat att jag redan är. Jag är ju hela tiden. Och att fokus på varandet ligger här i nuet, men…. Nu är det ju så att ibland måste man ta viktiga beslut, stora viktiga beslut om vart man ska ta vägen åtminstone det närmsta året. Och så hamnar man igen i frågan om det essentiella. Vad vill jag med livet egentligen? Jag är här och i mitt nuvarande varande är jag förvirrad. Till hösten kommer lägenheten att sägas upp och jag har funderat lite på vad jag ska göra då. Någonstans har jag fått för mig att jag ska syssla med det konstnärliga kreativa, av alla utbildningar jag tittat på är det ingen som skriker tjoho högre än alla andra, samtidigt undrar jag om det inte är för att jag är rädd, rädd för att ta fel beslut igen, och så står jag här och stampar och tar inga beslut alls. För att citera ett ängla kort ”Remember: if you don’t make a decision, that’s the same as deciding that everything shall remain the same”

Konstutbildning här eller i Stockholm? jag vet inte om jag klarar av den staden.. Jag trivs så bra i stämningen här.. Men samtidigt undrar jag om jag bara pausar, om jag sitter här mitt i ingenstans och är mindre meningsfull än vad jag kan vara, för på ett sätt är allt så tomt här. Och mitt kärleksliv… Jag flydde sthlm för att jag var så trött på flirtiga Fin, så trött på allt trassel jag trasslat till, men vad har jag här?? Ingen-ting, flirtiga Fin är borta och kvar är inte ens jag. Inte ett karlaväsen så långt ögat kan nå. Ett stillastående, ett lugn som visserligen inte stressar mig men som gör mig rastlös och otålig. Här är jag inte ens hälften av min fulla potentialitet, men skulle den verkligen bli större av att flytta? Och klarar jag av den stress och press och yta som jag flydde ifrån?

Även om jag hade svaret där… Är det den konstutbildningen jag ska gå? Ska jag sikta på maskörutbildningen istället? Eller musik? Eller filosofi? Språkkunskap? Religionskunskap? Jag vill veta så mycket jag vill kunna så mycket och jag vill kunna vara till nytta. Kunna förmedla också.

Solen skiner över Malmö (ok, inte just nu för nu är det kväll) och får mig att längta till sthlms natur. Vattnen, skogen… ändå känns det som att det är något jag missar om jag flyttar härifrån. Och det ligger inte bara i stämningen och o-stressen här. Jag vill inte säga det som att jag har ett syfte här, men som ett slags kärleksspöke.. Som att jag någonstans tror att det är här min stora kärlek finns. Men jag börjar längta hem. För i mina nostalgiska fantasier skiner solen över stockholm. Och min själ börjar bli rastlös, jag vill röra på mig, veta mer, se mer. Jag vill ut och resa… bo i Paris ett tag, jobba som konstnär.. eller makeupartist… Men vänta! Då behöver jag ju den kunskapen också… Rastlös, förvirrad, otålig och så den där jobbiga känslan… ensam… Fast jag vet inte om jag känner mig ensam för att jag känner att jag inte lever upp till vad jag borde vara eller om det är för att jag faktiskt saknar någon. Jag vet inte om jag gör det eller om jag gör det för att det är det man borde göra, man borde vilja vara två, men inte fan kommer riddaren på den vita hästen dra mig upp ur min rastlöshet, nej, nej.. Ska han dyka upp nu måste han hänga med på den vilda färd jag vill ut i.. Jag tycker inte om att känna mig bunden men jag längtar ändå efter trygghet. Å en väldig massa text men inte känns det som att jag kommit fram till nåt.. usch, jag är fortfarande förvirrad…..

Katter och kråkor

Har hittat en ny härlig blogg  Kolla in emofågeln. Så söt.. Duktigt tecknare och en fin liten story på det. Läs den gärna baklänges, det gjorde jag till en början..

Påminner mig mycket om hur jag tecknade som liten. Jag ritade alltid berättelser, skrev inte, eller bara ibland.. men det blev aldrig lika levande som när pennan hade sitt eget liv. Jag hade massor av karaktärer, älvor, konståkare, maffiafeminister, ultimate fighting tjejer, fotbollstjejer och skådespelare, skådespelare som var karaktärer som blev andra karaktärer i tecknandet. Var aldrig speciellt bra på att rita grabbar, de såg alltid så feminina ut… Och jag hade människodjur jag med. Fast mina främsta karaktärer var katter. Människokatter med frisyrer och olika klädstilar. Trendiga katter.

Det trista är att jag la av med berättartecknandet under/efter gymnasiet. Fick väl för mig att det var lite nördigt eller så försvann min fantasi.. Jag har aldrig lyckats hitta tillbaka till det igen. Men katterna har fått hänga med ibland. När jag tecknat outfits som jag velat komponera ihop.. Lustiga egenheter man har egentligen..

 Att teckna är en frihet, en möjlighet att ha det du inte har, för att få drömmar att utrycka sig och för att leka med fantasin. Hmm.. Jag tror jag ska börja teckna lite mera igen. Vem vet… kanske det dyker upp en liten katt i bloggen så småningom….

Kärlek vid första ögonkastet #1

Det här e ingen modeblogg men.. Fin.. Kanske nåt man kan inspireras av.. Lattja med lite akrylfärg som Hanna Fridén sa å komponera ihop nåt kul till personalfesten?? Ypperligt tillfälle att prova att länka iaf vilket jag aldrig gjort förrut….

Bilden kommer från facehunter

Hihi kul.. Nu får vi se om det funkar å hoppas att ingen skjuter mig för att jag gjort nåt galet..
D va’nte meningen isf!! Puss puss blink blink