Första dagen

Jag tror jag är på en riktigt bra stig. Kreativitet, konstnärlighet, hantverk, psykologi, karaktärer, historia, kultur, mänsklighet, berättande, att jobba med människor. Alla mina bitar på en och samma plats.

Paniiik!!

Fick kallelsen till skolan idag.

Direkt kom alla tankar. Har jag gjort rätt val nu? har jag verkligen tänkt igenom detta ordentligt? Tänk om skolan är helt värdelös och inte leder till någonting. Tänk om tjejerna i min klass är superkorkade, ytliga bimbosar hela bunten som bara söker prestige och känner sig hotade av allt och alla. Tänk om jag valt fel… Borde jag inte vara i skåne istället? Finns det maskörutbildningar där? Varför tittade jag inte på det först? AAAAHH!!!

Ja… Och så lugnet efter stormen. Jag har gjort mitt val och det värsta som kan hända är inte hela världen. För vad gör det om hundra år när allting kommer kring tjo!

Lekfullhet Jos! Lekfullhet!

Ny idé

Satt och patade med Sandra och Rickard häromdan och plötsligt verkade det så självklart vad jag ska göra. Men det är ingen brådska och jag tänker inte stressa för det finns flera bitar av mig som vill komma fram. Vet inte var jag ska börja, men detta är vad jag tänkte, om nåt år eller två…

Nu har jag glömt hur man gör när man länkar, men SER terapi kallas det och detta är adressen http://www.alternativterapi.info/grundtankar.htm

I väntan på vaddå?

I fredags var jag på anställningsintervju, för jobbet jag redan gjort i två år på deras systercasino. Det är nånting som känns väldigt tveksamt med det här jobbet.. Som att jag känner på mig att jag inte kommer få det. Eller att jag inte vill ha det. Men jag vet inte om jag är redo att lämna casinovärlden än… Jag har nog aldrig hört att jag passar så bra som något som jag har fått höra i det här jobbet. Men jag undrar om jag inte vuxit ur rollen… Folk från Malmö hade gett mig så bra referenser att marknadschefen var tvungen att komma in och hälsa på mig mitt i intervjun. Men de förstod också att jag är en person som söker utmaningar, jag såg att de tyckte om mig men jag såg också att de blev lite besvikna över att de liksom jag nog också insåg att jag behöver en större utmaning. En stor del av mig har ingen som helst alls lust att söka något annat, har ingen som helst alls lust att bege mig in i dimmorna, i sökandet efter stigen igen. För jag är på väg hemåt, jag är på vägen till själen och jag är rädd att jag viker av den om jag måste söka något nytt…. Sen är det tiderna… Jag flyttade tillbaka hit för att komma ut ur min bubbla och för att vara nära min familj igen, men de tiderna tillåter ingenting. Nattjobb tillåter att man ses innan mitt jobb efter deras, men kvällsjobb tillåter ingenting. Jag är rädd för att gå vilse igen, men jag försöker behålla mitt lugn och fortsätta vara rotad i mig själv och låta det leda till att allt blir till det bästa till slut. Oavsett vad svaret blir. På måndag får jag veta.

Anställningsansökan

Men blä! Det går ju inte! Vad är det för energier som blockerar mig?

Bara ett citat

Hur finner vi mod att följa vårt hjärta
-om vi inte ens vet vilka vi är?
Paulo Coelho

Hemkommen

Jag har en lägenhet.. Helt otroligt egentligen med tanke på bostadsläget i Stockholm. I Aspudden också, där jag växte upp. Nu behöver jag bara ett jobb också. Tyvärr har jag ingen lust att ta tag i sådana praktiska problem, jag vill bara sitta ute under ett träd och meditera och hitta tillbaka till dikten igen. Spå och sjunga och trumma och läsa kloka böcker och måla tavlor. Mitt rum är helt fantastiskt jättevackert, ljusblått med måsar på väggarna, bra för inspiration.

Satt och skrev på jobbansökan idag, det kändes inget vidare alls, förmodligen pga drömmen jag hade, jag skulle dit på anställningsintervju och blev istället inkastad i arbete. Jag skulle sälja kasinokvällar på plats och det ingick mat som jag tydligen skulle lägga upp till dem och ingen visade eller berättade någonting. Jag lyckades få gästerna nöjda till slut men hela situationen lämnade mig obehaglig till mods.. Hur ska de vilja ha mig? Tänk om jag blir inkastad i en situation jag inte behärskar…

Nä.. skaka av sig jobbiga tankar, sov på saken och så försöker jag på nytt imorn igen. De ska vara glada att få mig, jag kan alltid hitta något annat, eller hur?

Andra delen av dikten

En förförisk vandringsmelodi
drog mig tidigt bort från hemmets kust
Jag är den som bara går förbi
Lägg din hand i min om du har lust
vers 2 Hjalmar Gullberg

Jag är uppvuxen med separerade föräldrar, en vecka hos varje, jag har aldrig haft något rum som var mitt, som var mitt hem. Jag undrar om det är därför jag har en så rastlös själ, som vill röra på sig hela tiden. Längtar hem, längtar bort, längtar till Paris….

I september fyller jag 26… Det här året har gått så fort. Jag behöver inte bestämma mig än, men jag behöver röra på mig.

Paris?

Jag borde packa resväskan. Men istället sitter jag med världens mensvärk och gnyr.

 Jag googlade la louma igår kväll och hamnade på en restaurang i Paris, ja, hur jag än stavade det, drog det mig till franska sidor. Det finns något i mig som ända sen jag var liten har dragits till Frankrike och Paris, alltifrån språket till baskrarna jag alltid bar. Jag romantiserar men jag vet inte vad. Ratatouille, Galliano, Moulin Rouge, det extravaganta, det konstnärliga, det vilda. Min konstnärssjäl vill dit. Varje tanke på vart jag ska efter ett glas vin eller fler har lett mig dit. Min vinsjäl vill dit. Jag måste åka, utan att veta, utan att förstå, följa den vilda röst som kallar.

Nej, packa var det ju… Nu är det Stockholm, Barcelona och södra Frankrike som gäller, två av mina favoritstäder och så ett första besök i mina drömmars land.

Förvirrade själar

Vi har för många val. Men det vet vi redan, inte blir vi visare för det..

Statusstress.. Inte ens de visaste av mina vänner undkommer den. Om jag bara hade pengar, om jag bara var lite mera lyckad, om jag bara fick resa lite mer, om jag bara fick uppleva lite mer…. Stress som kommer av att inte veta vad man vill när man vet att man borde vilja massor, för det finns så många möjligheter. Ibland är det bästa som kan hända en att ett hinder läggs i ens väg, något som säger. Nej du lilla vän här kommer du inte fram. För att väcka lite jävlar anamma som mormor kallar det. Ett litet hinder, svårt men inte oöverkomligt. Ett ”Det här kan du inte göra” så att man inser att ”Jo jag kan och jag vill” Det är inget fel på vårt kunnande någonsin… Även om bristande självförtroende säkert ligger och gror i somliga av oss. Men vi som blivit uppväxta med självkänsla och vet att ingenting är omöjligt, vi som har alla möjligheter, hur hittar vi det vi verkligen vill? Utan att gå vilse i statusstressens djungel och tro att pengar, prylar och påkostade upplevelser is the shit.

Vi vet alla att det handlar inte om att ha mycket pengar men att vara rätt. Att ha koll. I en värld som snurrar allt fortare..
Eller nja… det har vi redan genomskådat. Ändå… När vi konstant får höra om vår potential skapar vi en bild att nå som är större än oss själva, en bild vi borde vara. En bild vi skulle kunna vara om vi bara…. valde… valde rätt. Är motviljan till att välja en omedveten protest? Eller försöker jag bara komma på ursäkter nu?

Och egentligen vet jag vad jag vill. Jag vill växa och utvecklas, jag vill vara kreativ, jag vill uppleva och vara delaktig i skönhet, jag vill känna och förstå och växa lite till. Och jag vill älska och jag vill vara älskad. Jag vill vara delaktig. Jag vill beröra och bli berörd.

Så för att ta nästa steg i livet måste jag ta reda på vilket beslut som tar mig närmare detta och vilket som tar mig ifrån det. Inte vad mina talanger är eller var min potential ligger. Och jag misstänker att det inte är med hjärnans hjälp det kan ske, hjärtat är inte heller kroppens mest pålitliga organ. Magkänsla….. I magen hittar vi förvirrade själar hem.