You’re a human being, not a human doing

De senaste dagarna har jag reflekterat mycket kring de stora frågorna i livet. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad handlar det här livet om egentligen? Finns det någon mening? Vad ska jag göra? Finns rätt handling? Och det förvånar mig att den typen av frågor inte förekommer mer i det allmänna mediautrymmet. Eller i skolgången. För de är ju ändå basen till alla våra val och handlingar. Hur ska jag kunna välja karriär om jag inte vet vem jag är, eller vad som är viktigt i livet, på riktigt?
Men det är klart, det är frågor som sätter oss i kontakt med djupet av våra rädslor och det är lätt att gripa efter snabba, enkla svar. Och vi gör så, istället för att titta på vad det är som skaver, försöker vi linda in oss i mer bomull, genom att fylla på med materiella ting(shopping), religion, andligt sökande, sökande efter den perfekta partnern, den perfekta karriären.  Och så blir vi olyckliga när vi misslyckas. Våra föräldrar gör så, tidningar gör så, bloggar gör så, våra vänner gör så. Så hur ska vi förstå att vi kan göra annorlunda? Vi lär oss genom livet att tillfredsställelse kommer utifrån. Köp mer saker så du blir häftigare så du… vaddå? Bli kär och bli älskad (som jag har jagat efter den myten) så blir du vaddå? Hitta ditt livs kall så får livet mening, eller? Var snäll så kommer du till himlen när du dött, om det nu finns nån himmel efter döden, men ifrågasätt inte det, lite på det, det är ditt sista halmstrå innan du möter skräcken inför livet. Liv efter döden, reinkarnation, jag ska födas igen och igen tills jag lärt mig mer och mer och mer och sen då? Ett evigt sökande utåt, bortåt, in i framtiden. Små snuttefiltar, så vi ska undgå den stora skräcken att det kanske inte finns någon mening med allt detta görande. Jag är ju här, så vad ska jag GÖRA med detta liv?

Så har jag snubblat över lärare som kommit över skräcken inför livet och talat om djupet och höjden och försökt förklara det som  är allra närmast. Adyashanti, Byron Katie, Mooji, Gangaji, Jed McKenna.. Vilka alla hänvisat inåt och skapat en djup resonans med mig, men som i mitt huvud ändå tett sig i ett utåt sökande.
Tills häromdagen. Då min vän Rickard presenterade mig för  John Sherman. Vars enda lära är. Titta inåt. Titta på vem du egentligen är. Det som du kallar jag. Det som alltid varit du. Sök inte efter några nya sanningar, insikter, förståelser. Bara titta.
Och det förvånade mig att jag så sällan umgås med det som är så nära. Jag har hört ”Gå till källan!” ”Lugnet i stormens öga.” T.o.m i mitt andliga sökande har det hela tiden följts av en känsla av att jag måste uppnå något, av att jag borde se, det som de ser. Att jag inte är min kropp, mina tankar, mina känslor, inte ens mitt varande… Åh! Extas! Jo en gång tidigare i en guidad meditation med Mukti, där hon säger ”It’s the closest thing about you”

Jag vet inte vad detta är, eller vad det kommer leda till. Men jag kan känna att i umgänget med det som är allra närmst finns ett energipåfyllande, en vitalitet och livskraftighet, ett lugn och ett varande som är närmare livet än allt det som händer utanför i sökandet, i görandet, i alla försök att uppnå.. vaddå?

Prova du! Gör det nu Titta på dig själv.

<3

Första dagen

Jag tror jag är på en riktigt bra stig. Kreativitet, konstnärlighet, hantverk, psykologi, karaktärer, historia, kultur, mänsklighet, berättande, att jobba med människor. Alla mina bitar på en och samma plats.

Paniiik!!

Fick kallelsen till skolan idag.

Direkt kom alla tankar. Har jag gjort rätt val nu? har jag verkligen tänkt igenom detta ordentligt? Tänk om skolan är helt värdelös och inte leder till någonting. Tänk om tjejerna i min klass är superkorkade, ytliga bimbosar hela bunten som bara söker prestige och känner sig hotade av allt och alla. Tänk om jag valt fel… Borde jag inte vara i skåne istället? Finns det maskörutbildningar där? Varför tittade jag inte på det först? AAAAHH!!!

Ja… Och så lugnet efter stormen. Jag har gjort mitt val och det värsta som kan hända är inte hela världen. För vad gör det om hundra år när allting kommer kring tjo!

Lekfullhet Jos! Lekfullhet!

Ny idé

Satt och patade med Sandra och Rickard häromdan och plötsligt verkade det så självklart vad jag ska göra. Men det är ingen brådska och jag tänker inte stressa för det finns flera bitar av mig som vill komma fram. Vet inte var jag ska börja, men detta är vad jag tänkte, om nåt år eller två…

Nu har jag glömt hur man gör när man länkar, men SER terapi kallas det och detta är adressen http://www.alternativterapi.info/grundtankar.htm

I väntan på vaddå?

I fredags var jag på anställningsintervju, för jobbet jag redan gjort i två år på deras systercasino. Det är nånting som känns väldigt tveksamt med det här jobbet.. Som att jag känner på mig att jag inte kommer få det. Eller att jag inte vill ha det. Men jag vet inte om jag är redo att lämna casinovärlden än… Jag har nog aldrig hört att jag passar så bra som något som jag har fått höra i det här jobbet. Men jag undrar om jag inte vuxit ur rollen… Folk från Malmö hade gett mig så bra referenser att marknadschefen var tvungen att komma in och hälsa på mig mitt i intervjun. Men de förstod också att jag är en person som söker utmaningar, jag såg att de tyckte om mig men jag såg också att de blev lite besvikna över att de liksom jag nog också insåg att jag behöver en större utmaning. En stor del av mig har ingen som helst alls lust att söka något annat, har ingen som helst alls lust att bege mig in i dimmorna, i sökandet efter stigen igen. För jag är på väg hemåt, jag är på vägen till själen och jag är rädd att jag viker av den om jag måste söka något nytt…. Sen är det tiderna… Jag flyttade tillbaka hit för att komma ut ur min bubbla och för att vara nära min familj igen, men de tiderna tillåter ingenting. Nattjobb tillåter att man ses innan mitt jobb efter deras, men kvällsjobb tillåter ingenting. Jag är rädd för att gå vilse igen, men jag försöker behålla mitt lugn och fortsätta vara rotad i mig själv och låta det leda till att allt blir till det bästa till slut. Oavsett vad svaret blir. På måndag får jag veta.

Anställningsansökan

Men blä! Det går ju inte! Vad är det för energier som blockerar mig?

Bara ett citat

Hur finner vi mod att följa vårt hjärta
-om vi inte ens vet vilka vi är?
Paulo Coelho

Hemkommen

Jag har en lägenhet.. Helt otroligt egentligen med tanke på bostadsläget i Stockholm. I Aspudden också, där jag växte upp. Nu behöver jag bara ett jobb också. Tyvärr har jag ingen lust att ta tag i sådana praktiska problem, jag vill bara sitta ute under ett träd och meditera och hitta tillbaka till dikten igen. Spå och sjunga och trumma och läsa kloka böcker och måla tavlor. Mitt rum är helt fantastiskt jättevackert, ljusblått med måsar på väggarna, bra för inspiration.

Satt och skrev på jobbansökan idag, det kändes inget vidare alls, förmodligen pga drömmen jag hade, jag skulle dit på anställningsintervju och blev istället inkastad i arbete. Jag skulle sälja kasinokvällar på plats och det ingick mat som jag tydligen skulle lägga upp till dem och ingen visade eller berättade någonting. Jag lyckades få gästerna nöjda till slut men hela situationen lämnade mig obehaglig till mods.. Hur ska de vilja ha mig? Tänk om jag blir inkastad i en situation jag inte behärskar…

Nä.. skaka av sig jobbiga tankar, sov på saken och så försöker jag på nytt imorn igen. De ska vara glada att få mig, jag kan alltid hitta något annat, eller hur?

Andra delen av dikten

En förförisk vandringsmelodi
drog mig tidigt bort från hemmets kust
Jag är den som bara går förbi
Lägg din hand i min om du har lust
vers 2 Hjalmar Gullberg

Jag är uppvuxen med separerade föräldrar, en vecka hos varje, jag har aldrig haft något rum som var mitt, som var mitt hem. Jag undrar om det är därför jag har en så rastlös själ, som vill röra på sig hela tiden. Längtar hem, längtar bort, längtar till Paris….

I september fyller jag 26… Det här året har gått så fort. Jag behöver inte bestämma mig än, men jag behöver röra på mig.

Paris?

Jag borde packa resväskan. Men istället sitter jag med världens mensvärk och gnyr.

 Jag googlade la louma igår kväll och hamnade på en restaurang i Paris, ja, hur jag än stavade det, drog det mig till franska sidor. Det finns något i mig som ända sen jag var liten har dragits till Frankrike och Paris, alltifrån språket till baskrarna jag alltid bar. Jag romantiserar men jag vet inte vad. Ratatouille, Galliano, Moulin Rouge, det extravaganta, det konstnärliga, det vilda. Min konstnärssjäl vill dit. Varje tanke på vart jag ska efter ett glas vin eller fler har lett mig dit. Min vinsjäl vill dit. Jag måste åka, utan att veta, utan att förstå, följa den vilda röst som kallar.

Nej, packa var det ju… Nu är det Stockholm, Barcelona och södra Frankrike som gäller, två av mina favoritstäder och så ett första besök i mina drömmars land.