Frihetslängtan

Jag dansar fram med sprittande hjärta
Skuttar med lätta fötter
Ingenting att hålla fast vid
Livet fyller mina lungor
Sköljer igenom min kropp
Och jag töms igen utan att gråta

Ett skrik av glädje tar sig ut från min hals
ekar tillbaka likt ett löfte
Ett löfte om vårbäckar, höstlövsdans
vinterfrid och sommarsamvaro

Det pirrar i fingrar och tår
Ett steg över kanten, utan att tänka
En vindpust slår bort e sista uns av orolighet
Far fram genom väder och vind
Och jag dansar genom livet på lätta fötter

För något år sen, (eller var det två?) skrev jag om en vaknande rebell. En som kisade mot solen bakom stängda ögonlock. En som anade att han var bunden och funderade på om det inte var dags att göra något åt det snart. Men han visste inte vad hans band var. Visste inte vad han behövde rebella mot. Nu börjar han se det.

Jag börjar se hur min rädsla för att göra fel håller mig bunden. Hur min vilja att vara till lags, speciellt de jag älskar eller beundrar skapar distans till samma människor.

Jag bryr mig om dig, men inte om vad du tycker om mig. För det säger mer om dig än om mig. Och dina åsikter sveper igenom dig likt moln över en himmel, ena dagen är de där nästa har de tagit ny form och därpå finns de inte alls. Och jag börjar se att det som jag tror håller i mig egentligen inte existerar. För vad spelar konsekvenser för roll om vi inte har några åsikter om dem?

Kan jag släppa mig fri nu?

 

It Ain’t Me, Babe

Go ”way from my window,
Leave at your own chosen speed.
I’m not the one you want, babe,
I’m not the one you need.
You say you’re lookin” for someone
Never weak but always strong,
To protect you an” defend you
Whether you are right or wrong,
Someone to open each and every door,
But it ain’t me, babe,
No, no, no, it ain’t me, babe,
It ain’t me you’re lookin” for, babe.

Go lightly from the ledge, babe,
Go lightly on the ground.
I’m not the one you want, babe,
I will only let you down.
You say you’re lookin” for someone
Who will promise never to part,
Someone to close his eyes for you,
Someone to close his heart,
Someone who will die for you an” more,
But it ain’t me, babe,
No, no, no, it ain’t me, babe,
It ain’t me you’re lookin” for, babe.

Go melt back into the night, babe,
Everything inside is made of stone.
There’s nothing in here moving
An” anyway I’m not alone.
You say you’re looking for someone
Who’ll pick you up each time you fall,
To gather flowers constantly
An” to come each time you call,
A lover for your life an” nothing more,
But it ain’t me, babe,
No, no, no, it ain’t me, babe,
It ain’t me you’re lookin” for, babe.

Johnny Cash

Copyright ©1964; renewed 1992 Special Rider Music

Nej alla detaljer stämmer inte, men i helhet. Gå snälla! Gå i frid!

Ord

En dag kommer dikten tillbaka, en trollpacka sa att det enda sättet att väcka sig när man frusit fast är att fortsätta skapa, även fast man inte tycker om det man skapar eller inte har något syfte med det eller inte förstår det.

I söndags kom denna till mig:

En vacker höstdag
En plats under ett träd
I grenarna leker solen
Mot dammen singlar gula löv

Idag är det jag och ingen annan
Idag viskar träden lugnande
Medan löven dansar i vinden
Och bildar cirklar på vattnet

I magen råder oro
Inför en nalkande morgondag
Men här i solen står tiden stilla
Och det enda som räknas är jag

Idag kom denna

En glimt av ett gryningsljus
och en röst som ingenting sa
Förbryllad i själens hus
Aningslös var det jag va

Hon nynnade en mjuk melodi
medan en falskhet smög sig in
Och sjöng att livet går förbi
Men vem tar hand om själen din?

Det handlar bara om att börja…

Tiden

Hittade en gammal dikt jag skrivit på Casablanca för två år sen….

Försök inte förstå den, upplev den. Den är skriven rätt upp och ner från ord som trillat ut ur pennan.

Le meilleure
Där tiden en gång stått stilla och väntan flydde för brisen stillnade aldrig och trösten var för stor för att talas om. Tiden gick och tysta svalor flög försiktigt över himlavalvet, sökte en grund att vila ut på, sökte en vän att tala ut med. Trötta vingar flaxade febrilt, utan ord, utan klagan, stillsamt letandes, lekandes Förföriskt nekandes. Bit föt bit nådde vi en lösning, vi trodde den var permanent, tills klarheten slog oss i hela sin uppenbara pinsamhet. Vi hukade oss och skämdes och grät och bad och önskade att vi aldrig trott så. Vi suktade och yrkade, äskade och hetsade. Vi gnydde och förtvivlade. Där tiden stilla mojnade la hon en hand på våra axlar och löste oss från vår destruktivitet, hon log och befriade oss från skulden och hon lyfte oss och lärde oss leva igen.

Vad saknas?

Hur vet jag att jag inte lever?

För att det var länge sen det fanns någon poesi i mitt liv.

Det kunde handla om svallande känslor, intensiva möten, eller något så enkelt som grässtrån. Vart tog dikten vägen? Vart tog känslan vägen?