Kärlek och rädsla

Jag undrar om det jag insåg igår går att skriva ner och om det överhuvudtaget betyder något egentligen.
De senaste gångerna jag blivit riktigt intresserad av någon har min respons inte varit positiv och öppen till känslan utan jag har mött den med sorg och rädsla. Sluten. Rädsla för att bli avvisad, rädsla för den sorg som tagit över så många gånger tidigare, rädsla för min egen förmåga att fantisera ihop stora illusioner och även om varje gång alltid har lärt mig något och jag kan se det positiva med det hela i efterhand så har jag nog aldrig tidigare riktigt mött min rädsla för ensamhet, smärta och avvisande.
Kanske är det yogan, kanske är det tavlorna jag målat. Fick igår se en väns sorg över en kille som uppenbarligen inte verkade vara intresserad och jag kände igen mig väldigt starkt men jag upptäckte att det har uppstått en stilla acceptans av det möjliga avvisandet. ”Maybe he’s just not that into you” Det är inget personligt. Han kanske helt enkelt bara inte är intresserad. Och det är ok. Och acceptansen av det senaste föremålet för mitt intresses icke-intresserade respons gör att jag tror att jag kanske nästa gång det händer inte behöver reagera med så stark smärta och så stark rädsla. Kanske nästa gång att jag vågar hålla mig öppen och följa flödet.
Den som lever får se

Kreativitetskoko

Vishudda chakra. Halschakrat. Den står för renhet, kommunikation, intuition, arketypisk förståelse och lite annat. Tydligen börjar man tänka mindre tankar och istället i idéer. Och visst är det så! Den här veckan tog det fart, idéerna sår små, små frön. Många bra. Vissa rentav användbara. Kreativiteten flödar. Smycken fotas, utflippade sminkningar sminkas. Kärleken till konsten och moder jord gör sig påmind. Och äntligen kan jag uttrycka mina tankar i skrift igen.

Svadhistana

I början av min tantrakurs berättade lärarna för mig att när vi börjar göra våra övningar kommer det sätta igång energier som även kommer visa våra mörkare sidor, som dessförinnan kanske varit undanträngda eller dolda bakom annat krafs.

Under muladharaövningarna blev jag mörkrädd och  fick se att jag har problem med att ta tag i saker och ting. Ligger fortfarande efter mitt eget schema efter de veckorna men jag får nog ihop det till slut. Nu är vi inne på svadhistana, sakralchakrat. Och jag börjar det hela med att må skit och tycka att mitt liv inte har någon mening och jag lyckas på något vis göra mig såpass osams med mina två bästa och äldsta vänner att det känns som att de gått från att älska till att hata mig. Och min lilla last, mycket lilla för den är väl ganska betydelselös egentligen har gett sig tillkänna igen, trodde ännu en gång att jag kommit över min affektion för slemmiga playertyper, men nejdå. Med svadhistana i rörelse är det väl dags att fejsa det och se efter vad det egentligen är för något.
Svadhistana chakrat styr över sex, vatten, njutningssökande, relationer och relateranden, känslor, inre reflekterande av yttre omständigheter osv.

Det känns som tornet i tarot. Alla gamla ohållbara strukturer måste rasa för att något nytt och strabilare ska byggas fram.

Positivt är iaf att min intuition börjar bli starkare och jag har märkt en viss klarhet i uppfattningen om mig själv. Och även om det är jobbigt så är det intressant att så mycket kan hända på det psykiska planet och även i yttre omständigheter som det inte känns som att man riktigt rår över pga att man ställer kroppen i några positioner en stund om dagen.

Och rebellen som jag pratade om tidigare. Han är här nu och han är vaken och jag tror inte att det finns så mycket jag kan göra för att stoppa honom nu… Jag ska fram, den sanna delen av mig, även den som är jobbig och plågsam och alla onaturliga beteendemönster jag dragit på mig genom åren läggs i det kritiska dagsljuset. För att annars kan jag inte utvecklas till min fulla potential och det är dags nu.