Fintankar

Om kärlek och rädsla

entropienne — Thu, 17 Nov 2011 11:50:35 +0000

Så står jag här igen och stirrar en av mina största blockeringar i ögonen. Jag börjar tycka om honom, men jag har så mycket sår. Jag vill skynda långsamt, han vill ha bråttom. Han blir arg och frustrerad, jag blir ledsen och känner skuld. Och jag vill inte att han ska vara arg, vill inte att han ska känna sig bortstött, men jag vet att jag inte kan ge från tomma källor och det tar tid att fylla på dem. Önskar jag kunde förklara, önskar att vi inte hade så många historier. För absolut, hälften av dem är mina. Jag vet att han inte är Jack, även om hans intensitet känns likadan, att han inte är Alex, men det spelas upp för mig, jag riktigt känner projektorn bakom ögonen. Och jag undrar hur man sätter kärleksfulla gränser.

Lätt om hjärtat

entropienne — Mon, 17 Oct 2011 21:37:10 +0000

Den underbara känslan av att säga nej. Av att inse att själen skriker ”Inte dit!” Skägget var blått, jag såg det ju egentligen hela tiden. ”Lite lik i garderoben, är det farligt för mig? Det känns ju inte bra, men det låter ju bra. Kanske lättare att följa strömmen och se vart man hamnar.” Men själen gick inte med på det, glädjen rann ur mig, brinnandet brann inte. Jag gömde en tavla, för jag ville inte att den skulle ligga framme och synas i sömmarna, borde väl insett redan då. Jag har väl aldrig gömt en tavla, jag har väl aldrig trott att det finns något som är bra eller dåligt där, det har bara funnits skaparglädje, fokus, rastlöshet kanske men alltid med stor lekfullhet. Men så ramlade jag ihop på golvet av smärta, landade framför bokhyllan (som hos mig av någon anledning befinner sig väldigt nära golvet) och mina händer sträckte sig efter en bok. Sidan som slogs upp var sagan om en förorenad flod och dess symboliska betydelse. Floden som det kreativa flödet och hur det som uppstår ur en förorenad flod blir missbildat eller destruktivt, att man tappar bort det som är viktigt. Och jag insåg att fortsätter jag detta kommer jag förorena min flod, jag kanske förlorar min skaparglädje, den renaste källan till glädje jag har. Jag kan inte riskera att förlora den. Och egentligen visste jag hela tiden, men jag blev lite nyfiken på vad som skulle hända om jag gick emot det som instinkterna skrek om. ”Vad är det som är så farligt?” Det gick inte så långt, det blev för smärtsamt. Men det är kanske som att spänna en båge, lättnaden är enorm efteråt och känslan av att veta vad jag vill är starkare än på länge och livet är bra. Vart det än bär hän nu, känns det som att hjärtat visar vägen. Starkt, stolt, bankande. Pulserande i takt med livets flöde.

Obegåvad

entropienne — Mon, 10 Oct 2011 17:32:38 +0000

Mitt ego är sårat, gravt sårat. Jo, jag märkte när jag var där sist att hon inte uppskattade mina akvareller. Så där målar man inte akvarell, det är mer olja, akryl. Akvarell är något annat. Hon visade mig en massa böcker, mitt ego vart förnärmat redan där, men blev en aningens inspirerad av bilderna hon visade. Det finns en känslighet i akvarell som är otroligt berörande när det träffar rätt. Inte så konstigt egentligen då den har så mycket med vatten att göra. Vatten, känslobäraren. Jag använde för mycket pigment, sparade inte ut tillräckligt av pappret, använde för starka färger. Aningens tillplattad gick jag därifrån, lite brydd över att det finns ”hur man ska göra” inom konst. Idag sa han att hon hade tyckt om min person, men att mina akvareller varit obegåvade. Och jag har hakat upp mig på ordet. Det är mycket möjligt att hon menade ”okunnig”, ”outvecklad”, ”naiv”, ”amatörmässig”… men ordet obegåvad låter i mitt huvud som ”fullkomligt talanglös borde hellre göra något annat”. Och vad ska jag då i hennes ateljé att göra? Morr, morr… Nu har jag fått spotta ut det, nu känns det bättre. Ojojoj, hur ska detta gå? Minsta lilla kritik och jag går i bitar.

Spekulationer

entropienne — Thu, 11 Aug 2011 20:10:33 +0000

Det känns som att det som gör så ont i mig just nu är att världen har en agenda och mitt betingade jag har en agenda och båda går stick i stäv med vad själen vill. Och det är det som gör ont. Och jag har en stark längtan, som jag inte riktigt kan förklara till vad. Längtan efter lycka, meningsfullhet. Jag vill träffa folk, men ändå inte, inte på det tomma sättet, för om jag måste träffa dem på det tomma sättet låter jag hellre bli. En djup längtan efter livet, efter att uppleva utan att ha en massa krav på hur tillvaron ska vara, borde vara, hur jag tror att jag måste vara, för att passa, vem då egentligen? Jag är nog bara väldigt trött på min betingning, samtidigt som jag plågas av föreställningen att jag borde leva upp till det som världen kräver av mig. 29 år om en månad, huset, barnen, mannen och karriären är obefintliga. Och egentligen tror jag inte att hjärtat mitt har så stora problem med det, kanske tom vill ha det så…. Det är som två bråkande röster i min kropp om hur livet borde levas just nu och båda är livrädda.

Enda vägen är igenom

entropienne — Mon, 25 Jul 2011 17:38:33 +0000

Egentligen behöver jag inte säga mer än så. Så ofta som jag flytt fältet, flytt upp i det blå, inte velat se det jag ser för det är för obehagligt, för obekvämt. Inte så konstigt då att man går runt hela tiden med en djup känsla i mage och hjärta av att man missar något, för det är ju precis det jag gör. När jag vägrar ta in världen så som den är i allt sitt nattsvarta, mörka, ilskna obekväma kan jag inte heller uppleva fullheten av världen. Jag kan inte stanna upp och måla rosa fluff på allt som stör mig, jag måste se det, måste komma igenom det för att kunna uppleva helheten, för att på ett äkta sätt känna kärlek. Tills dess är inget kärlek. Bara ett tomt sökande efter ett tillfredsställande av begär. Det finns många vägar, men den enda sanna är igenom.

Uttråkad

entropienne — Sat, 16 Jul 2011 20:14:58 +0000

Känner mig… missnöjd, undrar om livet är för kort för att vara missnöjd. Vad är det jag letar efter? Spelar något någon roll egentligen? Jag kan inte hålla kvar i det som var, önskar jag kunde, livet går vidare. Känner mig tom och som att inget kan fylla mig. Eller kan det? Stunder av lycka… svävar i tomhet, uttråkad. Försöker fly från det på alla sätt. Meningslösheten. Hjärnan jobbar febrilt, försöker lösa ett problem som inte existerar. Är det bordena som bordar mig nu igen? Är det tanken om att jag är på fel plats som tynger mig? Eller det faktum att jag måste sätta ramar på den plats jag är? Ramar som är så indoktrinerade att jag inte kan vara kvar i stunden. Känner mig som en robot. Leenden som inte kommer från hjärtat. Automatiserad dans. Och allt jag tar mig för känns som en drog för att slippa undan känslan av tomhet, tristess, tom det jag skriver nu. Jag är uttråkad.

Cykler

entropienne — Mon, 06 Jun 2011 16:01:13 +0000

Som ett slags beroende, så snurrar tankarna. Hittar på historier, fantiserar om verkliga ting, hindrar mig från att leva nu, här. Ständigt letande, sökande, strävande. Inte alltid, men i cykler. Och spelar det någon roll vad det är jag tänker på när tankarna tar såna danssteg att jag fascinerad uppslukas av dem?

Dålig idé

entropienne — Sat, 07 May 2011 19:41:22 +0000

Man ska inte börja grubbla över människor, relationer och livet under den röda delen av menscykeln. Nu slutar jag med det prompt!

Januari-april

entropienne — Sat, 23 Apr 2011 20:00:33 +0000

Detta skrev jag i januari men är nog lika sant nu som då. Var väl mer dags att säga det till världen nu än vad det var då…

Jag ville säga något till världen idag, antar jag, eftersom jag gick in här. Men jag vet inte vad. Mycket har hänt många tankar och känslor har strömmat igenom mig sen sist. Livet rinner fram utan att bekymra sig för vart det tar vägen och det känns som att jag seglar mitt i, ibland över ytan ibland under. Ibland berörs jag, ibland inte. Det finns ett stilla accepterande att vad som än kommer så är det ok och det finns ett avståndstagande i att inget är personligt, det bara är. Rädslan är också kvar. Den är inte överväldigande och den drar inte i båten än hit och än dit, men den ligger där och ifrågasätter. Jag är rädd för att släppa taget om rodret och jag är rädd för att inte göra det. Jag är rädd för att jag skadar människor runt mig, inte för att jag sårar dem, men för att sårandet istället för att leda till befrielse leder till att de tar sin illusion och håller hårdare tag om den. Det är på det sättet jag är rädd för att göra fel.

Om meningslösheter och meningsfullheter

entropienne — Sun, 14 Nov 2010 16:48:18 +0000

Med eller utan mening händer konstiga saker i livet ibland, meningslösheter som ibland har mening och ibland inte, oftast inte om man inte gör dem meningsfulla vill säga, gu vad jag babblar. Varför hör han av sig nu? Varför hör han av sig överhuvudtaget? Varför hör killar av sig lite titt som tätt men aldrig jag? Vad är det för hemlig portal de hittar som gör att de tycker att det är fullkomligt normalt att höra av sig helt plötsligt efter något år eller två. Och vad vill de då egentligen? Vad vill jag de gånger jag velat höra av mig till folk? Haha, en väldig massa text om något som inte betyder något egentligen, men vad gör väl det då? Han som var den som fick mitt hjärta att gråta när det behövde det som mest. Han som avvisade mig när det var det sista jag klarade av. Och nu… När det känns som att jag inte kan bli avvisad eftersom jag inte avvisar mig själv längre, eftersom jag inte tar det personligt, dyker han upp igen. Betyder detta något? Eller betyder det ingenting? Det som är på insidan är det som är på utsidan. Vad har universum hittat för kryphål att ta in honom på ett hörn i?

Och så undrar jag… Leker jag med ditt hjärta? Borde jag låta dig dra dig undan? Inte vet jag vad jag ville med dig, men jag tyckte om när du hängde hos mig och pillade i mitt hår och gav mig kramar och närhet när jag behövde det. Ger jag dig falska förhoppningar om jag söker upp dig nu? Vad komplicerat vi männskor gör saker och ting genom att bara tänka och tro på våra tankar….